5 maj 2016

Gästinlägg: Projekt Viking – nordiskt samarbete…



SvD skrev idag en artikel om ubåten A26 och dess sluss, förmodligen baserat på det tidigare gästinlägget här på bloggen författat av Nils Bruzelius.

Idag publiceras ett nytt gästinlägg på ubåtstemat, den här gången om projekt VIKING, d.v.s föregångaren till A26 som aldrig blev byggd. Gästinlägget är författat av Fredrik Granholm, f.d. ubåtsofficer och författare till boken ”Från Hajen till Södermanland”.

/ Skipper

-------------

Vid senaste sekelskiftet ingick de tre Nordiska kungadömena samarbete för att utveckla en gemensam ny ubåt, ”projekt Viking”. De tre länderna hade olika ingångsvärden till projektet.

Danmark hade konstruerat ubåtar senast på 1950-talet och hade således ringa ubåtstekniska kunskaper inom landet. Danmarks fyra tyskbyggda ubåtar var vid livets absoluta slutskede och det danska ubåtsvapnet riskerade att bokstavligen avveckla sig självt om det inte omgående försågs med nya ubåtar. Dess värre fanns det inget utrymme för nya ubåtar i den danska försvarsbudgeten. De danska kraven på den nya ubåten kunde således (förenklat) sammanfattas med, att den inte fick kosta något men skulle gå snabbt att bygga.

Norge har aldrig konstruerat eller byggt några ubåtar. Det norska ubåtsvapnet bestod vid den här tiden av tolv tyskbyggda ubåtar. Sex äldre (Kobben-klass) som snart behövde omsättas och sex moderna (Ula-klass) med ytterligare 20 års livslängd. Det oljestinna Norge hade höga ambitioner för de nya ubåtarna; de skulle kunna dyka djupt, vara snabba och ha stor räckvidd – pris och leveranstid var mindre viktiga.

Som synes inte helt förenliga krav på den gemensamma ubåtskonstruktionen…

Slutligen så Sverige! Sverige hade konstruerat och byggt sina egna ubåtar sedan början av 1900-talet. Fram tills sekelskiftet hade Sverige producerat 22 olika ubåtsklasser med ett intervall av ca 4-8 år mellan nykonstruktionerna. Före projekt Viking var Sverige på egen hand långt gångna med projekt ”Ub 2000” för nästa generations svenska ubåt. Ub 2000, eller ”Flundran” som den kallades i pressen, var en banbrytande konstruktion med ny smyganpassad form (”flundra”) och helt luftoberoende maskineri.

En så djärv och nyskapande design som ”Flundran” var uteslutet för norrmännens del. Tänk bara något så galet som att ta bort ubåtens torn (för att minska signaturen), det inser väl alla som kan något(?) om ubåtar att – en ubåt MÅSTE ha ett torn… (bara som ett exempel)

De pragmatiska svenskarna, som var måna om att rädda sin ubåtsindustri (nu när de svenska behoven inte räckte till för att hålla den sysselsatt), var tålmodiga och tillmötesgående för den norska ”ubåtsexpertisen”. Från Ub 2000 togs således ett kliv 20 år bakåt i tiden, till en konstruktion liknande ubåt typ Gotlands.

Mängder med arbetsmöten avhölls mellan de tre nationerna. Ett typiskt tvådagarsmöte gick till så här: första dagen grälade man om att man var oense om innehållet i föregående mötes protokoll men kunde sent på kväll enas om ett justerat protokoll (efter att svenskarna givit efter för alla norrmännens krav). Andra dagens förmiddag gick åt till att vara oense, men till slut bli överens (eftersom tiden började rinna ut), om agendan för mötet. Sista halvdagen förbrukades av norrmännens försök att förklara för svenskarna att de minsann inte kunde bygga ubåtar (trots att svenskarna var de enda kring bordet som byggt en ubåt).

Med tiden blev dock svenskarna bättre på att hantera norrmännens ”lillebrorskomplex” med sitt reflexmässiga avvisande av alla förslag som ”storebror” kom med. Om en ide först ”såldes in” hos danskarna, vilket var enkelt så länge man försäkrade att det inte skulle göra ubåten dyrare. Så kunde danskarna lansera iden på mötet, varvid norrmännen efter moget övervägande kunde acceptera det ”danska” förslaget.

Men så insåg till slut även Norge att det kalla kriget var över. Det norska ubåtsvapnet skulle reduceras till sex ubåtar typ Ula. Således försvann Norges behov av nya ubåtar och man övergav omgående Viking-projektet.

Sverige och Danmark kämpade strävsamt vidare. Svenskarna allt mer desperata att rädda sin ubåtsindustri och danskarna under försäkran från svenskarna att Viking skulle bli världens billigaste ubåt. Som av en händelse fungerade projektarbetet nu betydligt bättre sedan norrmännens ”ubåtsexpertis” lämnat projektet. Danskarna hade inga problem med att låta svenskarna göra allt jobbet åt dem, så länge priset blev lågt.

2004 beslöt så, över en natt, den danska riksdagen att lägga ner det danska ubåtsvapnet… Dödsstöten för projekt Viking!

Kort reflexion från ”en som var med”.

/ Fredrik Granholm


9 kommentarer:

  1. Den sista sovjetrepubliken förnekar sig inte!

    Så nu har Sverige handlingsfrihet att återgå till en visionär utformning av den nya typen?

    SvaraRadera
  2. Tack för berikande sammanfattning Fredrik!

    Mönstret går igen, NSHP, Archer, lastbilsprojektet...
    Det är som att diskutera Volvo Sonett med Fleksnes... multipel-suck..

    SvaraRadera
  3. Med anledning av det som nämns i detta och föregående gästinlägg (om ursprunget till slussen på A26), samt all annan kunskap om debaclet med Archer etc. etc. är jag av uppfattningen att Sverige aldrig, någonsin, ska slösa tid och energi på att involvera Norge i något som helst samarbete på försvarsområdet.

    Något mer nyanserat, kan man också fråga sig varför politikerna ens försöker när det finns oförenliga krav. Drömmen om nordiskt samarbete måste vara bra stark.

    Är i alla avseenden enastående glad att Saab tog över, tog hem, tillverkningen.

    SvaraRadera
  4. Hahaha detta var bland det roligaste jag läst :) alltid kul med lite syskon kärlek mellan länderna.
    Jag kan bekräfta bilden av Danskarna & Norrmännen fast då inom bygg sektorn.
    Dansken är nöjd så länge han får Svensken att betala.
    Norrmännen måste ha sista ordet och är alltid tvärt emot Svenska förslag.

    Nä Svensken måste tuffa tillsig ordentligt om vi ska kunna ligga i framkant i framtiden.

    SvaraRadera
  5. Underbar beskrivning av den nordiska "verkligheten". Håller med föregående talare om vikten av att aldrig, aldrig göra sig beroende av "partners" från Fleksnes-land.

    SvaraRadera
  6. Fantastisk bra beskrivning och jag känner igen detta från näringslivet.
    Svenska offerter avseende militära projekt får ofta vara budgetregulatorer och prispressare, vilka danskar och norrmän använder vid inköp av militära vapensystem från andra nationer. SAAB har verkligen lärt sig läxan när de, visa av erfarenhet från Norge, vägrade att lämna offert till Danmark avseende flygsystem Gripen.
    Gemensamma nordiska militära projekt är endast fantasier från naiva svenska politiker i vanlig ordning.
    Vid en eventuellt svensk Nato anslutning så finns det en mycket stor risk att svensk vapenindustri plottras bort till förmån för Nato gemensamma vapensystem, d.v.s vapensystem á la USA, på grund av avundsjuka från övriga mindre Nato anslutna nationer.

    SvaraRadera
  7. Felet var att vi köpte för lite för vårt eget försvar. Hade vi byggt mer för våra behov hade affärer med Norge och Danmark kunnat tillkomma med eller utan anpassningar för dem på samma sätt som för Cv90.

    SvaraRadera
  8. Den gamle Sten Broman sa att enda sättet att få tyst på en norrman är att hålla med honom.

    SvaraRadera
  9. Jag måste erkänna att jag tidigare tyckt att det är bra med nordiskt samarbete så det här var ingen rolig läsning. (Ja, läsningen var rolig men det är inte roligt att verkligheten tydligen ser ut så här.)

    SvaraRadera

REGLERNA FÖR KOMMENTARER KOMMER NU PÅ FÖREKOMMEN ANLEDNING ATT SKÄRPAS:
- Kommentarer som ej håller sig till ämnet kommer att refuseras
- Skriv kortfattat och kärnfullt
- Personangrepp publiceras ej
- Håll en god ton i kommentarerna