15 juli 2014

Felinformerade, felciterade eller bara naiva?


Min intention var att skriva ett lugnt och långsamt inlägg om ubåtsjakt den här kvällen. Men som jag misstänkte så skulle Mikael Holmströms artikel om den reducerade Marinen, som jag kommenterade här på bloggen i går, följas upp av andra skribenter. Men jag hade i detta sammanhang inte förväntat mig så många amatörmässiga kommentarer från våra försvarspolitiker som i dag presenteras i SvD uppföljande artikel, därav rubriken.

När SvD kontaktade försvarspolitiker från samtliga partier för att få en kommentar på gårdagens artikel så lyckas dessa herrar och dam hitta den ena anledningen och förklaringen efter den andra för att förklara sakernas tillstånd.

Peter Rådberg (MP) verkar inte ens ha förstått vad det hela handlar om och börjar tala om att det viktigaste är att upprätthålla incidentberedskapen. Lite av en paradox i sig själv då Rådberg vill minska hela försvaret. Staffan Danielsson (C) menar att det är bemanningens fel. Allan Widman (FP) skyller också på bemanningen samt menar att problemet inte är antalet fartyg utan att vi inte använder och utnyttjar de plattformar vi har idag på ett bättre sätt. Det är intressant att det är just Allianspartierna som skjuter in sig på bemanningsproblematiken. Det innebär indirekt att man underkänner sin egen reform både vad avser personalförsörjningssystemet men även antalet personalrader i Marinen vilket har en direkt koppling till försvarsanslagets storlek.

Den här gången är det Mikael Oscarsson, Mikael Jansson, Torbjörn Björlund och Peter Hultqvist som når upp till godkänt. De har förstått att färre fartyg inte rimmar med att samtidigt öka den marina närvaron i Östersjön. Björlund menar till och med att det hela är hyckleri från regeringen. Problemet med Björlunds uttalande är att Vänsterpartiet vill minska försvarsanslaget, så det argumentet faller rätt så platt när det i det här fallet kommer från just honom.

Ingen verkar dock ha funderat på att det möjligtvis kan vara den politiska underfinansieringen som är orsak till att antalet kölar och därmed möjligheten till ökad närvaro på Östersjön nu istället minskar?

Magnus Jönsson, chef för 3. Sjöstridsflottiljen sammanfattar det hela i en enda mening. "Öka närvaron till sjöss kan vi ju inte säga att vi gör när vi minskar antalet skrov."


När det kommer till politikerna så får Peter Hultqvist dock betyget VG i ärlighet. Han utesluter inte att det på längre sikt kan bli nödvändigt med fler fartyg för att klara den ökade närvaron. På kort sikt vill Peter Hultqvist öka personalen och tillföra större ekonomiska resurser. "Det är det vi kan göra politiskt just nu" säger Peter Hultqvist. Just det sistnämnda rörande vad som är möjligt just nu gör att trovärdigheten ökar eftersom det är ett ärligt och uppriktigt svar även om man självklart hade önskat mer.

Karin Enström levererar trots att hon är Sveriges försvarsminister de mest märkliga svaren. Enligt henne är försvarets låga bemanning ett hinder för att kunna vara tillräckligt närvarande på Östersjön. Detta hade inte varit särskilt anmärkningsvärt om hon inte samtidigt , alldeles på egen hand, beordrat Försvarsmakten att reducera personalkostnaderna med 500 miljoner kronor årligen där officerare kan komma att minskas med över 1000 tjänster och GSS/K med över 500. Det är obegripligt att en minister så obehindrat kan tala mot sig själv och sina egna beslut på detta sätt. Det hade varit en sak om regeringen tagit sitt förnuft till fånga och beslutat om att häva RB5, och därmed även kommunicerat detta till Försvarsmakten. Men så är inte fallet enligt Erik Lagersten så sent som bara för en vecka sedan.
”Vare sig i dessa anvisningar eller i annan form har Försvarsmakten erhållit någon formell styrning att RB5 inte gäller.”

Vad många dessutom verkar glömma bort är att det är det kraftfullt förändrade säkerhetspolitiska läget som utgör bakgrund för att den här debatten ens existerar just nu. Tidigare har det funnits ett enormt ointresse av att diskutera antalet fartyg i Marinen. Att våra politiker då istället flyttar fokus och diskuterar detaljer om några fler anställda hit eller dit samtidigt som Ryssland hotar Ukraina med kärnvapen är inget annat än märkligt.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen.

Dubbla besättningar är fantastiskt bra i fredstid, om man bara vill ha fartygen ute till sjöss mer tid än i dag. Men dubbla besättningar är obsolet i krig, då är det endast numerär och vapen som räknas. När ett örlogsfartyg väl behövs på riktigt kommer händelseförloppen vara väldigt snabba, och då kommer det ej finnas tid eller möjlighet att byta besättningar.

Tänker man enbart i termer av fredsproduktion som våra politiker nu verkar anses vara dimensionerande då man säger att det inte behövs fler fartyg, ja så kan man lika gärna dra det hela ytterligare ett steg längre. Då finns det ju egentligen ingen större anledning att lägga militära resurser på att syssla med en sådan grundläggande verksamhet som sjöövervakning. Då kan man likt vad man gör redan i dag hyra in Frivilliga flygkåren och Sjövärnskåren för att titta på fartyg. Jättebilligt blir det också. 

Trots bakgrunden till att denna diskussion nu existerar så tar ingen politiker upp det faktum att antalet fartyg i första hand måste baseras på att kunna möta krigets krav, inte hur sjöövervakning i fredstid ska lösas. Men det sistnämnda är givetvis enklare att hantera. Det går alltid att hävda att det ska lösas och tas "inom ram".

För övrigt så bör det tilläggas att enbart mer tid till sjöss inte skapar utökad försvarsförmåga, inte ens med dubbla besättningar. För att skapa utökad försvarsförmåga krävs kvalificerade övningar i större förband, och i samverkan med Flygvapnet. Sådant kostar pengar, och det är pengar som inte finns i dag. Det tål ånyo påminnas om att Försvarsmakten i år har 144 miljoner mindre att öva för jämfört med föregående år, något som ingen annan ännu har uppmärksammat. Detta trots löften om ökad närvaro, som den här debatten egentligen handlar om. Vilka av mediahusen blir först med att skriva om detta?

Ingen vet hur läget i vårt omedelbara närområde kommer att utveckla sig. Inte heller vet man hur snabbt saker kommer att utveckla sig. Det vore därför klädsamt om våra politiker hade tagit en annan utgångspunkt i diskussioner som dessa och faktiskt erkände att numerären fartyg här och nu är alldeles för liten. Det hade också varit klädsamt om den verkliga orsaken - underfinansieringen kunde användas som förklaring någon gång. 


Uppdaterat:

BLT publicerar nu också en artikel i ämnet.

Annicka Engblom (M) vill se både ökade resurser och fler fartyg till marinen och är en av få som nu faktiskt pekar på underfinansieringen, men ger samtidigt Försvarsmakten kritik.
– Vi har pekat ut prioriteringar både i budgeten och i försvarsberedningen om att stärka marinen och flygvapnet och därför ställer jag mig frågande till hur försvarsmakten prioriterar. Det stämmer inte överens med den politiska planeringen.
- Jag kan bara säga att vi har en lång kust att täcka och alldeles för få enheter idag

Peter Jeppson (S) har också förstått problematiken i sin helhet.
– Att gå ner från sex fartyg till två gör skillnad i vilket område du kan täcka. Fartygen kanske kan ligga ute lite längre, men det är färre antal fartyg ute och det ser jag som ett jättebekymmer.
– Om vi ställer krav på Försvarsmakten, oavsett om det gäller personal eller materiel, så måste vi också tilldela pengar.
Det är glädjande att det finns några politiker som både förstår problematiken, och som förstår vad som krävs för att kunna lösa problemen. Dock är det så att Försvarsmakten inte kan agera på försvarsberedningens rapport. Det vore att förekomma hela processen även om jag i sak håller med.

Bloggar: Jagarchefen 
Media: Aftonbladet, SVT

14 juli 2014

Den ständigt minskande Marinen



Det här inlägget kommer att avhandla ett ämne som jag snart skrivit ett hundratal inlägg runt och något som jag därmed också anser är mycket viktigt att debattera, nämligen vår marin och det för vårt rikes säkerhet mycket problematiska faktum att den mer eller mindre håller på att raderas ut. Anledningen till ytterligare ett inlägg i samma ämne är att Mikael Holmström i dag mycket förtjänstfullt belyser den marina aspekterna av försvarets förfall i en ny artikel på SvD.

När jag själv för inte så särskilt länge sedan började i Marinen bestod flottan av 30 robotbestyckade ytattackfartyg, ett tiotal ubåtar och så många minröjningsfartyg och minsvepare att det inte gick att hålla reda på det exakta antalet. Några av dessa fartyg var förvisso inte rustade och bemannade, men de fanns där i materielberedskap om de skulle behövas med kort varsel. Då kunde man kalla in en krigsbesättning som hämtades ur värnpliktiga som nyligen muckat och officerare som bemannade marinens skolor etc. Utöver dessa fanns ett stort antal andra fartyg för olika ändamål. Vi hade även ett alldeles eget marinflyg där vi själva disponerade 14 stycken tunga ubåtsjaktutrustade hkp 4, ett ubåtsjaktflygplan och ett antal mindre helikoptrar. Då ska man även minnas att detta var under en tid som präglades av avspänning i närområdet, i ett Europa där murar föll och där ryssar talade mer om "glasnost och perestrojka" än att rusta sina militära styrkor.

I dag, i nådens år 2014 när det är krig i Europa och det säkerhetspolitiska läget i vårt omedelbara närområde är sämre än någonsin. Så här spänt har det inte varit sedan kalla kriget. Samtidigt så är då vårt eget försvar mindre än vad det någonsin tidigare har varit, och för Marinens del så har flottan inte varit så här liten sedan Gustav Wasa var kung i Sverige. Vi pratar ungefär om den 7 juni 1522. Kustartilleriet, sedermera Amfibieregementet (i singular) är dessutom näst intill totalavvecklat, endast spillror återstår.

Flottans verkansdelar består i dag av sju ytstridsfartyg och fyra ubåtar. Till detta kan läggas sju minröjningsfartyg som ska klara av att hålla samtliga viktiga leder och hamnar öppna i händelse av kris eller krig. Det fornstora Kustartilleriet av några ynka kompanier på Berga och en handfull bevakningsbåtar i Göteborg.  Det är vad den svenska Marinen kan ställa upp med i dag, men även i morgon om det säkerhetspolitiska läget försämras ytterligare. Därför måste det politiska svamlet om satsningar och ökad förmåga omsättas från att enbart vara fina ord till konkret handling, och det måste ske här och nu!

Det Mikael Holmströms artikel handlar om är den utökade marina närvaron i Östersjön som så vackert utlovats av våra skönmålande och valseger-suktande politiker i samband med att Ryssland gick in i Ukraina. Helt plötsligt så var det både politiskt gångbart och viktigt att lova saker som skulle öka försvarsförmågan. Svenska folket brydde sig för någon vecka om vårt försvar innan de återgick till tron på den eviga freden. Men istället fortsätter vår Marin att krympa(!) Detta trots att Ryssland gick in i Tjetjenien 1999 strax efter att Vladimir Putin blev premiärminister. Detta trots att Ryssland år 2008 gick i krig mot Georgien under Vladimir Putins ledning, då som president. Trots att Ryssland efter kriget i Georgien startade en omfattande militär reform där man satsar 5000 miljarder kronor (ca 120 årliga svenska försvarsanslag) på att bygga upp en toppmodern militärmakt som man övat i stor skala. Detta trots att Ryssland nu börjar använda sin militärmakt i krig och erövrar andra länders territorium. Trots allt detta blir våra politikers fina ord om satsningar, inget annat än just bara ord!

Holmström tar i artikeln upp det faktum att de sex bevakningsbåtarna av typ 80 som har nyttjats för övervakning av svenskt sjöterritorium nu ska avvecklas utan ersättare. Vad som är än mer anmärkningsvärt, och något som tidigare ej kommunicerats via officiella kanaler är att Försvarsmakten nu väljer att ersätta sex bevakningsbåtar med de 30 år gamla korvetterna Stockholm och Malmö - som dessutom degraderas till vedettbåtar och blir därmed också av med beväpning och sensorer.

Vän av ordning kanske minns att jag för två år sedan i en artikel i KÖMS tidskrift TiS förespråkade att dessa två fartyg skulle få leva vidare just i rollen som sjöbevakningsfartyg. Men då var den säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde helt annorlunda, och jag argumenterade då för att fartygen skulle vidmakthållas i nuvarande konfiguration som korvetter i syfte att skapa redundans. Jag har dessutom fått ny information som innebär att jag funderar över om det verkligen är rätt beslut att köra vidare med dessa fartyg på obestämd tid med enbart mindre materiella åtgärder?

Den ursprungliga planen var att dessa trotjänare skulle avvecklas. Försvarsmakten har tidigare hävdat att de nått sin "end of life" vilket är helt rimligt med ett fartygssystem som skrovmässigt är 30 år och som redan under ubåtsjakten på tidiga 90-talet hade förbrukat sin beräknade gångtid. Som ersättare för de sex bevakningsbåtarna och för den delen inte minst västkustens ensamma trofasta försvarare och prototyp för de sedan länge avvecklade patrullbåtarna - HMS Jägaren - så skulle de två korvetterna Göteborg och Kalmar byggas om. Just detta ärende har avhandlats på denna blogg åtskilliga gånger, det har skrivits frågor till försvarsministern och det har debatterats i riksdagen. Men några beslut har fortfarande inte fattats och fartygen ligger således avrustade och förfaller allt mer.

Försvarsmakten har nu strukit dessa fartyg ur den marina rustningsplanen och frågan är om detta är kommunicerat till försvarsdepartement? Försvarsutskottet visste inget om detta i alla fall. För det handlar till syvende och sist om att Försvarsmakten återkallar ett tidigare insänt underlag för ett regeringsärende som förhoppningsvis låg nära till hands att effektueras nu när problematiken med Kockums nu är löst. Men läser man Holmströms artikel så framgår det med all önskvärd tydlighet att Försvarsmakten strök detta av ekonomiska skäl, d.v.s. att man inte anser att pengarna räcker till.

Här har vi då pudelns kärna. Politikerna lovar dyrt och heligt satsningar på försvaret och ökad förmåga. När verkligheten kommer i kapp så innebär det för Marinens del att inte ens vidmakthållande av befintliga skrov är ekonomiskt genomförbart p.g.a av den omfattande underfinansieringen. Läs gärna Wisemans senaste inlägg där han med förfinad precision sätter fingret på exakt vad det hela handlar om...
Den moderata försvarspolitiken summerad efter 8 år är precis som föregående socialdemokratiska för lite, för sent och alldeles för ihåligt. Här skrivs ut försvarspolitiska checkar i mängder och det är checkar som finansministern inte har för avsikt att lösa in. Tyvärr får detta också säkerhetspolitiska konsekvenser, inte bara för Sverige utan även för våra grannländer.

För rikets säkerhet innebär allt det här vissa saker. Om man nu skrider till verket med att avveckla vapen och vissa sensorer på korvetterna Stockholm och Malmö och bygger om dessa till renodlade bevakningsfartyg likt HMS Jägaren (detta görs enbart för att minska underhållskostnader) så reducerar vi den marina försvarsförmågan, det är enkel matematik. Fartyg utan vapen göre sig icke besvär vid annat än i djupaste fred, det torde även den mest skönmålande försvarspolitiker förstå.

Vidare så kommer som nämnt tidigare de två korvetterna HMS Göteborg och HMS Kalmar enligt Försvarsmaktens liggande plan inom några år att övergå till att bli rakblad eller något annat där det krävs högkvalitetsstål, trots att de skrovmässigt, efter omfattande skrovkonditionskontroller, har konstaterats vara i mycket gott skick.

Återstår då de två sista korvetterna m/ä i riket, HMS Sundsvall och HMS Gävle, så är även dessa i stort behov av en halvtidsmodifiering för att kunna leva vidare enligt plan. Materielåtgärder som även dessa är planerade och ligger som ett regeringsärende. Hur stora åtgärder som ekonomin i dagsläget medger är dock oklart. HMS Gävle är sedan några år tillbaka dessutom avrustad och tagen ur tjänst vilket inte framgår av Holmströms artikel.

Börjar man då räkna på antalet korvetter (bestyckade fartyg som kan bidra till rikets säkerhet) så kan vi konstaterar att det ånyo kommer att bli svårt att hålla den beslutade numerären sju om inte regeringsbeslut fattas trots att vi behöver försvarsförmåga "här och nu". Man kan bara konstatera att det numera handlar om det berömda uttrycket #lågnivå när det kommer till Marinens numerär av ytstridsfartyg. Finska flottan som tidigare alltid varit lillebror har nu fler robotbestyckade fartyg än den än den svenska och veteranflottiljen har lika många "ytstridsfartyg" som hela Försvarsmakten förfogar över. 

Vad borde då göras?

Som alltid handlar det om att vårt försvar måste finansieras. Våra politiker vill uppenbart inte betala för vad ett försvar kostar, inte ens för det försvar som de själva har beställt. En orsak till detta är att allmänheten, d.v.s. svenska folket inte är medvetna om hur litet försvar vi faktiskt har i dag, och därmed så är det väldigt få som kan syna korten.

Våra politiker måste sluta ljuga, skönmåla och sätta partipolitik framför rikets säkerhet. Det duger inte längre. Säger man att försvarsförmågan ska ökas så innebär det för Marinens del att antalet fartyg och besättningar måste ökas och därmed måste även regeringsbeslut 5/13 skrotas. Utöver detta krävs det utökade resurser till kvalificerade övningar.

När det kommer till Marinen och åtgärder som bidrar till att det politikerna säger ska omsättas i praktiken så borde följande genomföras:


  • Öka Marinens personalram så att fler besättningar kan utbildas och sättas samman. Antalet individer i stabstjänst bör minskas.
  • Vidmakthåll HMS Stockholm och HMS Malmö som korvetter under tiden materiella åtgärder genomförs på andra korvetter i syfte att hålla uppe numerären sju. Avveckla ej vapensystem och sensorer.
  • Tillse att Marinen kan genomföra mer kvalificerade övningar i förband och i samverkan med Flygvapnet.
  • Lägg omedelbart en beställning på modifiering av samtliga fyra korvetter av Göteborgsklass och tillse att dessa blir operativa stridsfartyg som så snart som möjligt, det är här och nu som förmågan behövs, och den kanske behövs ännu mer i morgon. Det innebär att vi utökar numerären av ytstridsfartyg till nio. Fortfarande för få, men bättre än sju.
  • Inom ramen för det nyligen erhållna regeringsbeslut 6/14 att "utreda möjligheter för utökad samverkan avseende övervakning av territoriet" så bör Kustbevakningen bli en fristående del i Marinen, och därmed kan Kustbevakningens flotta av 16 bevakningsfartyg nyttjas även för marin sjöbevakning. När detta är genomfört kan HMS Stockholm och HMS Malmö avvecklas.
  • Börja redan nu studera anskaffning av nya ytstridsfartyg så att befintliga fartyg på sikt kan omsättas samt att numerären kan utökas ytterligare. Anskaffning av robotluftvärn till befintliga fartyg  måste också ses över.

Detta kommer att kosta pengar, men samtidigt är det inga orimliga summor det handlar om. Våra politiker måste skjuta till ekonomiska medel, men samtidigt bör Försvarsmakten även överväga att prioritera den marina förmågan högre än vad man gör i dag då Marinen alldeles uppenbart är satt på svältkost. Det framgår med all önskvärd tydlighet i den gemensamma materielplanen. 

Vidtar vi ovanstående åtgärder så har vi tagit ett steg i rätt riktning till skillnad från i dag då näst intill samtliga steg sker i fel riktning p.g.a. ekonomin trots politiska löften om ökad förmåga. För övrigt kan vi också hoppas på att samtliga fem korvetter av Visbyklass snart blir levererade...

I morgon avser jag skriva några rader om ubåtsjakt och annat runt detta ämne.


6 juli 2014

Gästinlägg: Ubåten i framtidens försvar – framgångssaga eller bara fortsatt morrhårsplanering?

Foto: Försvarsmakten



Nedanstående gästinlägg är författat av kommendör Bo Rask, ubåtsofficer med mångårig tjänstgöring som officer ombord på våra svenska ubåtar. Han var bland annat förste fartygschefen på ubåten HMS Södermanland 1988-1991 och tog därmed även den första Flank Array Sonar (FAS) till sjöss 1991. Han gjorde även en kort period som fartygschef på HMS Västergötland 1994. Därefter var han stabschef på ubåtsflottiljen 1995-1996, stabschef Marinkommande Ost 1997-2000 samt chef för ubåtsflottiljen 2000-2003. Efter att tiden på ubåtsflottiljen var avslutad så var Bo Rask operationsledare vid dåvarande OPIL under drygt ett år för att därefter tillträda befattning som försvarsattaché i London/Dublin under åren 2005-2008. Karriären i Försvarsmaktens regi avslutades i befattning som stabschef vid Marinens Taktiska Stab (MTS). Utöver detta är Bo Rask även ledamot samt sekreterare i Kungliga Örlogsmammasällskapet.

/ Skipper

---------------------------

Under det senaste halvåret har ubåtar diskuterats i media i stort sett dagligen. Kulmen nåddes i samband med att försvarsberedningen överlämnade sitt betänkande den 15 maj. Vi har informerats om hur de ”elaka” tyska ägarna till TKMS AB (före detta Kockums AB) har försökt ta över unika svenska IPR-skyddade (Intellectual Property Rights) tekniska lösningar samtidigt som de aktivt förhindrat ubåtsproduktion annat än för Sveriges nationella behov. Den smala svenska produktionen har dock varit omgärdad av flera tyska förbehåll som till exempel full teknisk insyn i projektet, krav på ekonomisk transparens samt krav på bok och räkning i stället för fast pris vilket är normalt när FMV upphandlar försvarssystem. Någon export av svensk ubåtsteknologi för att dela utvecklingskostnaderna med andra länder har inte accepterats. 

Det tidigare så framgångsrika svenska varvet Kockums syntes på nyåret därmed vara dömt till undergång. Till slut blev situationen ohållbar och FMV gav den 26 februari 2014 SAAB i uppdrag att för maximalt 25 miljoner kronor att undersöka förutsättningarna för en konsoliderad försörjningsstrategi av undervattensområdet (undervattenssystem och ubåtar). Innebörden är att SAAB snabbt ska reda ut hur Sverige ska utveckla och tillverka ubåtar i framtiden. I praktiken har FMV bett SAAB undersöka om bolaget kan ta över ubåtsverksamheten. Rapporten ska överlämnas vid midsommar.

Vi har även upplysts om att undervattensteknologin är ett vitalt svenskt säkerhetsintresse och att de politiska partierna i stort är eniga om vikten att värna svensk ubåtsteknologi. Planerna att modernisera två ubåtar av Gotlandklassen (eventuellt tre ubåtar enligt det senaste politiska utspelet) ligger fast samtidigt som regeringsbeslutet att bygga två nya ubåtar i det tidigare A26 projektet, numera Nästa Generations Ubåt (NGU) också ska fullföljas. Försvarsminister Karin Enström slår fast att Sverige måste ha ”ett kvalificerat ubåtsvapen” och att fokus ska vara att utveckla svensk ubåtsteknik och se till att behålla kontroll över den. GD FMV Lena Erixon anser att det ”krävs en ny industriell lösning, att det inte finns någon möjlighet för ett svensk-tyskt samarbete och att Sverige nu måste ha tillbaka full kontroll över de svenska ubåtarna”.

Grunden för dessa uppfattningar är att ubåtarna anses vara vitala i det svenska försvarsbygget genom att de kan verka dolt, är svåra att slå ut och är utmärkta som plattformar för dold underrättelseinhämtning. Den nuvarande flottiljchefen kommendören Jens Nykvist, uttalar sig i media SvD 12 april ”ubåtsvapnet har aldrig tidigare har haft så mycket stöd som nu”.

Så här långt är allt gott och väl, men det saknas fortfarande några viktiga åtgärder och beslut för att det strategiska vägvalet att åter konstruera och bygga ubåtar helt i svensk regi ska visa sig vara riktigt samt även för att ubåtssystemet ska kunna fortsätta att leverera effekt idag, imorgon och i framtiden. Utan dessa beslut är det hög risk att ubåtssystemet bara reduceras till ett vapensystem med begränsad effekt och med dåliga framtidsutsikter för export av vårt ubåtskunnande.

För att beskriva dagsläget är det lämpligt att gå tillbaka i tiden och granska de beslut och händelser som ligger till grund för dagens läge.

Ifrågasatta och reduktion av antalet ubåtar


Sverige producerade efter det andra världskriget en ny ubåtsklass ungefär vart tionde år genom klasserna Hajen 1954, Draken 1962, Näcken 1977, Västergötland 1986, Gotland 1996 vilket var unikt i västvärlden och det gav samtidigt en styrkeposition genom att under ekonomiskt och tekniskt säkra former stegvis utveckla ubåtsteknologin till att vara världsledande inom konventionell teknik.

Under hela 80-talet och under tidigt 90-tal utnyttjades ubåtarna intensivt i spaningsuppdrag och ubåtsjaktoperationer runt den svenska kusten. Samverkan med övriga sjöstridskrafterna var väl utvecklad och tillstånd till vapeninsats med målsökande torped mot kränkande ubåtar tilldelades vid några särskilda tillfällen. Sju till åtta ubåtar av de totalt tolv ubåtarna (fem Sjöormen, tre Näcken samt fyra Västergötland) var ständigt bemannade och utnyttjades i balanserad produktion, underhåll och insatser. Systemet rekryterade årligen såväl operatörer, tekniker och ingenjörer ur värnpliktskadern. Systemet avkastade befäl till den viktiga ubåtsräddningsfunktionen samt till staber, skolor och tekniska förvaltningar. Systemet var i stort i balans.

Personalen vid FMV arbetade med Gotlandsprojektet (tre ubåtar) som snart skulle börja byggas vid Kockums AB och studerade även ersättaren till Näckenubåtarna. Stirlingmotorteknologin och andra spetsteknologier studerades samtidigt. I HKV började dock diskussioner föras om reduktioner i antalet ubåtar när det kalla kriget hade upphört, risken för kustinvasion minskade och Sovjetunionen upplöstes.

Den ubåtstyp som inledningsvis var tänkt att ersätta Näckenubåtarna kallades i början på 90-talet för ubåt 2000. Operationsområdet var fortfarande Östersjön och övriga Sveriges omgivande farvatten. Designen var ganska djärv med luftoberoende maskineri byggt på de goda erfarenheterna från proven med Stirlingmaskineri i ubåten Näcken, ett mindre batteri och ett flundra- eller spolformat formskrov klätt med sonardämpande material för att minimera risken för upptäckt med aktiva sonarsystem. Bottennära uppträdande var en taktik som diskuterades, men tekniken skulle kräva bättre sensorer och andra typer av sjökortsdata.

Reduktionen i antalet ubåtar beslutades och den nya nivån skulle vara nio. Marinens argument om rekryteringssvårigheter och svårigheter att bemanna staber, skolor och förvaltningar med rätt kompetens nonchalerades. Ubåtssystemets ledande officerare och ingenjörer insåg vid den här tiden att det sannolikt skulle underlätta att få fullfölja det nya ubåtsprojektet om internationellt samarbete etablerades. Observera att detta inledningsvis inte var ett ”dekret” uppifrån i HKV utan en sund insikt hos ett antal ubåtsofficerare och ingenjörer. I första hand analyserades förutsättningarna för ett nordiskt samarbete och snart växte ubåtsprojektet Viking fram som ett mycket seriöst och även politiskt välsignat projekt. Tidsöverensstämmelsen mellan ländernas olika projekt var idealisk. Tanken var att Norge skulle ersätta de sex ubåtarna av Kobbenklass (tysk 207-klass), Danmark behövde tre – helst fyra nya ubåtar och Sverige riktade in sig mot två för att nå numerären nio (4 Västergötland, 3 Gotland och 2 Viking). Styrkan i upplägget var hög serieeffekt vilket skulle ge lägre styckekostnad och stabilitet vid industrin i de tre länderna genom den långa serien om 10 till 12 ubåtar. Arbetet i de olika projektgrupperna gick bra, ett gemensamt projektkontor under en norsk chef etablerades hos Kockums och ubåten Näcken leasades till Danmark för att den danska flottan tidigt skulle få bekanta sig med modern ubåtsteknologi och för att kunna dra taktiska erfarenheter av ett luftoberoende maskineri baserat på Stirlingteknik.

I den högsta militära ledningen och i politisk ledning ifrågasattes trots genomförd reduktion fortfarande behovet av ubåtssystemet i den nya fredliga värld som skulle uppstå efter murens fall och Sovjetunionens upplösning. Kockums AB såldes 1999 till Howaldwerke Deutsche Werft (HDW) och Viking projektet avslutades hösten 2004 när Norge främst av ekonomiska skäl beslutat att inte ersätta Kobben klassen samtidigt som Danmark beslutade att helt avveckla ubåtssystemet. Sverige stod nu ensamt kvar med sina anskaffningsplaner. Nu var hela ubåtssystemet återigen starkt ifrågasatt och mycket sårbart. Någon risk för överskeppning av kustinvasionstonnage förelåg inte och marinens belackare vädrade morgonluft. Resurserna för forskning och utveckling reducerades kraftigt.

Deltagande i internationella insatser blev viktigt och bedömdes vara en förutsättning för åtminstone kortsiktig överlevnad. Ubåten Gotland (på provtur) deltog i den första internationella övningen – ubåtsräddningsövningen Sorbet Royal 1996 utanför Bodö i Nordnorge. Det blev en succé! Snart övade ubåtarna även i brittiska farvatten samtidigt som några underrättelseoperationer genomfördes med enastående bra resultat. Trots dessa lyckade resultat nedvärderades ubåtssystemet i de få operativa spel som genomfördes i HKV med resultat att studier av nya ubåtar gick på sparlåga. Materielsystemet systemutveckling ubåt underfinansierades med följd att Kockums AB bara skedmatades med små studieuppdrag för att till del kunna vidmakthålla kompetensen att utveckla ubåtar. Finansieringen av systemutveckling ubåt avvecklades 2005. Under perioden 2005-2007 varmhölls teknikområdet med minimal finansiering samt med stöd av utlandssamarbete. Några nya byggnadsprojekt syntes inte i materielplanerna.

De internationella övningarna fortsatte med bland annat en drygt tre månader lång resa för ubåten Halland till Medelhavet hösten 2000. Resultatet var mycket bra och nu började intrycken från omvärlden så sakta nå Sverige via olika utländska kanaler. Två framgångsrika övningar ubåt mot ubåt med amerikanska ubåtar genomfördes några år senare och som ett direkt resultat leasades ubåten Gotland under två års tid för att vara sparringpartner till US Navy i Stilla Havet. Resultaten i Stilla Havet var så bra och de utländska omdömena om teknik och personalens kunnande så goda, att behovet av ubåtssystemet och dess flexibilitet åter började omprövas. Men numerären fortsatte att sjunka genom att de tre Näcken utrangerades utan ersättning. Ubåtsförbandet omlokaliserades dessutom i strid med Försvarsmaktens uppfattning till Karlskrona vid försvarsbeslutet 2004. Två Västergötland såldes senare till Singapore genom en hård överlevnadsprioritering trots de ständigt ökade svårigheterna att hålla ihop hela systemet. Brister i bemanningen ombord, vakanser vid skolor och staber samt vid FMV blev det direkta resultatet av de politiska besluten.

Var är den långsiktiga planeringen?


I år är det 26 respektive 18 år sedan Södermanland och Gotland sjösattes. Den planerade livslängden för de två systemen är numera 30 år (inledningsvis var den bara 20 år för Västergötlandssystemet, senare Södermanland). Med minimala tekniska åtgärder höjdes livslängden först till 24 år och därefter utan vidare åtgärder till 30 år. Det betyder att Södermanland och Östergötland måste börja fasas ut redan 2018 samt Gotland 2026. Överskrids dessa planerade livslängder uppstår problem med att anskaffa reservdelar samtidigt som osäkerheten om eventuell utmattning av tryckskroven börjar öka. Att förlänga planerad livslängd är mycket kostsamt och det är tveksamt om det ger den önskade effekten att ha fler ubåtar tillgängliga.

Numera lovsjunger politikerna ubåtssystemet och dess inneboende förmågor. Ubåtarna anses jämte stridflygsystemet vara vitala för Sveriges försvar. Vissa politiker vill nu också öka antalet ubåtar från det politiskt beslutade fyra till fem vilket måste anses vara ett måttligt ekonomiskt åtagande då vi redan har fem skrov tillgängliga. Ett av motiven för att uppdra åt SAAB att utreda förutsättningarna för att återigen utveckla, konstruera och bygga ubåtar i svensk regi är definitivt exportpotentialen och därmed möjligheten att dela utvecklingskostnaderna med andra länder. Många länder står i begrepp att omsätta sin ubåtsnumerär och andra är beredda att börja operera ubåtar.

Potentialen till att dela utvecklingskostnaderna finns där, men då måste också Försvarsmakten börja investera i utveckling av systemet. Det innebär till att börja med att återinföra systemutveckling inom FoT programmet. I sådan utveckling ligger bland annat fortsatt motorutveckling, studier av nya sensorsystem och mer effektiva vapen samt fortsatt reducering av signaturer och ökning av motståndsförmågan mot stöt (verkan av detonerande vapen på korta avstånd).

Ett allvarligt problem för den framtidsinriktade utvecklingen är att redan om fyra år har vi klara tekniska begränsningar i de två Södermanlandubåtarna samtidigt som NGU ännu inte är levererade och operativa. När de två NGU börjar bli operativa ca 2023, fortsätter problemen genom att det då är bara tre år kvar av den planerade livslängden i Gotlandsklassen.

De två ubåtar som skulle byggas för att antalet ubåtar skulle vara nio, ligger antalsmässigt kvar i politisk och militär planering trots att förutsättningarna så totalt har ändrats. Genom att vi har ”hoppat över” den ubåtsklass som skulle ersätta Näcken omkring 2005 medför tidsförhållandena nu att två ubåtsklasser om totalt fem ubåtar måste ersättas ungefär samtidigt. Men det är bara två nya ubåtar som är beställda av regering och riksdag! Hur ska Försvarsmakten kunna hålla besättningskompetensen uppe på de besättningar som ska dela på två till tre skrov innan utbildning inför NGU ska starta? Hur ska senare operativ verksamhet kunna bedrivas samtidigt med provturer med de två nya ubåtarna? Risken är därmed uppenbar att ubåtssystemet ytterligare reduceras. Kanske inte så mycket av politisk vilja, men som resultat av de tekniska förutsättningarna. En ytterligare antalsreducering ner till endast två ubåtar omkring 2026, kommer att medföra att systemet inte långsiktigt kan vidmakthållas genom att personalen blir den begränsande faktorn. Den operativa effekten av endast två ubåtar är mycket låg.

Sammantaget leder ovanstående resonemang till att de två planerade NGU redan nu i planeringen borde vara minst fem, helst sex nya ubåtar för att öka systemeffekten, långsiktigt säkerställa systemets överlevnad och minska styckekostnaden genom serieeffekten. Bygger man endast två ubåtar så minskar inte heller nämnvärt styckepriset för att bygga ubåt nummer två relativt den första. I en större serie (minst fyra) sjunker dock antalet mantimmar betydligt för varje ny byggd ubåt genom inlärningseffekten vilket leder till en påtaglig kostnadsminskning per ubåt. En större serie skulle ge stabilitet i produktionen, skapa långsiktig handlingsfrihet för att kunna återbygga och stabilisera ubåtssystemet samtidigt som exportpotentialen säkras. Sammantaget skulle med en större serie det strategiska vägvalet att åter börja utveckla och producera ubåtar i svensk regi ekonomiskt kunna motiveras.

Fatta beslut!


Hittills har diskussionerna om framtidens vapenlaster ombord i NGU varit underordnade behoven av att konstruera en tekniskt väl balanserad ubåt till så låg styckekostnad som möjligt. Med det politiska stöd som nu finns för ubåtssystemet, så måste även frågan om vad ubåtarna ska kunna utnyttjas till i fred och krig diskuteras. De höga styckekostnaderna per ubåt kräver en seriös studie av nya sensorsystem för underrättelseinhämtning, målinmätning och även studier av nya typer av vapenlaster. Redan ca 2025 måste dagens tunga torped 62 omsättas, varför det omgående bör studeras både torpeder, minor och robotbeväpning samt eventuell luftvärnsförmåga för egenskydd. Att underlåta att redan nu diskutera framtidens vapenlaster kan leda till tekniska suboptimeringar. Att till exempel beväpna ubåtarna med ett antal kryssningsrobotar för precisionsstyrda attacker på stora avstånd mot välförsvarade markmål med ett högt värde som flygbaser, viktig infrastruktur, ledningssystem och stabsplatser kan ge mycket hög försvarseffekt och därmed också öka en fiendes risktagning vid operationer mot Sverige. En sorts andraslagsförmåga med högt skydd skulle skapas.

Försvarsmaktens studieverksamhet bör därför inriktas mot att utveckla ubåtssystemet med dess stödsystem samtidigt som systemutveckling ubåt åter måste finansieras till en nivå där förutsättningarna skapas för att kunna göra fortsatta tekniska genombrott i skeppstekniken.

Rekryteringsmöjligheterna måste förbättras genom att inledningsvis en, senare två ubåtar och på sikt halva ubåtsförbandet återigen baseras Berga alternativt Muskö. Baseringen av hela ubåtsförbandet i Karlskrona är en dyster anomali helt politiskt driven som har skapat omfattande rekryteringsproblem. Ubåtsförbandet har tidigare alltid varit delat mellan Stockholm, Karlskrona och även Göteborg utan stora olägenheter och med maximalt utnyttjande av de bättre rekryteringsförutsättningarna i de två större städerna.

Lämpligen organiseras även en sammanhållen utvecklingsenhet mellan FM, FMV och FOI samt industrin i Muskö - Berga området inom ramen för systemutveckling ubåt. Här skulle utveckling av taktik och teknik kunna gå hand i hand i de för ubåtsverksamheten så mycket gynnsammare havsområdena utanför Stockholm.

Redan utbildad ubåtspersonal, officerare, ingenjörer och GSS måste åter placeras i ubåtsbefattningar så att inte kompetensen slösas bort i mer allmänna befattningar. Återstart av rekrytering och utbildning av ubåtsingenjörer är också ett viktigt krav för att fortsatt hög teknisk nivå skall kunna garanteras.

Slutligen måste ubåtarna omgående börja bemannas med två besättningar per fartyg. Det kommer att ta tid, men betalar sig om några år vid provturerna med NGU. Ubåtarna är dyra att anskaffa, men besättningsstorleken gör dem billiga över fartygens hela livslängd i en jämförelse med andra mer personalkrävande försvarssystem. Två besättningar per ubåt skulle återigen skapa personalbalans i systemet och möjliggöra att på sikt åter kunna bemanna staber, skolor och systemförvaltande organisationer och myndigheter med kompetent personal. Med två besättningar kan även den tillgängliga ubåtstiden till sjöss ökas vilket är ett högt operativt krav.

Flera av besluten ovan kan fattas av Försvarsmakten och skulle ge de förutsättningar som krävs för att skapa ett stridsdugligt ubåtsförband med exportpotential av NGU och kommande ubåtssystem. Det är dags för Försvarsmakten att i handling följa de politiska ambitionerna för ubåtssystemet.

/ Bo Rask

4 juli 2014

Almedalen: Widegren (M) och Hultqvist (S)

Torsdag var kulminationspunkten för den försvars- och säkerhetspolitiska debatten i Almedalen som i och med detta nu är slutförd. Jag avser inte skriva några separata inlägg om Moderaternas och Socialdemokraternas morgonpass, utan bakar i stället ihop detta till ett inlägg då mycket hänger samman. 

Men till att börja med några rader om Moderaternas morgonpass som gästades av försvarsberedare Cecilia Widegren och reflektion över framträdandet. Jag tror nämligen att Cecilia Widegren under detta seminarium både missgynnade sin egen möjlighet att kunna betraktas som en trovärdig politiker, och jag tror även att hon missgynnade sitt eget partis redan mycket låga förtroende när det kommer till försvarsfrågan. Min bedömning är att Widegren tyvärr skadar partiet mer än gör nytta inom detta politikområde, och jag är förvånad över att det hela tillåts fortsätta.

Det var minst sagt alla taggarna utåt och allmän förnekelse över det prekära läget rörande ekonomin som Försvarsmakten måste hantera. Den eminenta moderatorn Marinette Radebo konfronterade förvisso Widegren med flera frågor som får betraktas som mins sagt jobbiga. Men en riksdagspolitiker tillika vice ordförande i försvarsutskottet samt ordförande i en försvarsberedning bör kunna besvara även svårare frågor på ett sakligt och korrekt sätt. I stället ansåg Widegren att moderatorn raljerade och la ord i munnen på henne. Spänningen i lokalen gick nästan att ta på.

Widegren menade dessutom att RB5 inte längre gäller(!) Då ställer vän av ordning sig följande fråga. Om ett regeringsbeslut inte längre anses gälla, borde då inte detta kommuniceras genom ett nytt regeringsbeslut till Försvarsmakten? För det kan knappast vara meningen att en myndighet ska förhålla sig till försvarspolitiska utspel i media och där försöka läsa mellan raderna vad det är som gäller? Om det nu är så (vilket jag inte tror ett ögonblick på) att RB5 ska betraktas som upphävt, så innebär det också att Försvarsmakten ska förpassa allt arbete man gjort med FMORG 18 till cylinderarkivet. Då finns det med andra ord inte längre något direktiv som gör gällande att 500 miljoner kronor ska sparas på personalkostnaderna. Här måste regeringen ta sitt ansvar och vara tydlig mot Försvarsmakten och allmänheten. Vad gäller?

Cecilia Widegren ställdes under seminariet även mot väggen rörande sina tidigare uttalanden och twittrande om #lågnivå, om att Europa är säkrare än på länge och att Ryssland vänder sig Österut, samt uttalandet om att svensk försvarsförmåga är bättre nu än på 20 år (med hänvisning till ÖB?). Mycket intressant blir det också när Widegren får frågan om hon anser att Försvarsmakten borde genomföra försvarsmaktsgemensamma övningar typ Orkan-93 då 20.000 man deltog. Svaret får en att häpna! Man bör se seminariet i sin helhet för att få den korrekta bilden då det är svårt att förmedla allt korrekt.

Men det allra mest intressanta sker 28 minuter in i klippet här nedan, och det rör den infekterade debatten som förevarit om finansieringen och en uppgörelse över blockgränserna som Socialdemokraterna har eftersökt genom Peter Huötqvist. Moderatorn Marinette Radebo ställer här en direkt fråga till Widegren som får följande minst sagt häpnadsväckande svar m.h.t. vad som sagts tidigare.

- MR: Så om Peter ringer till dig nu och har en finansiering, då säger du ja till förhandling? 
- CW: Jajjemen, den finansieringen har jag gått och väntat på - i många veckor!
-  MR: Ja men då så! 
- CW: Jajjemen!
- MR: Då kan jag framföra det till Peter efteråt!
När detta någon timme senare förmedlades till Peter Hultqvist sa han "Bra! Det där ska jag följa upp". Men ytterligare några timmar senare på Moderaternas eget interna seminarium om försvar- och utrikespolitik där bara Moderater diskuterade detta så förmedlade Widegren ett helt annat budskap nämligen att det enligt henne är helt omöjligt att göra upp om försvaret över blockgränserna. Se detta 3.37.30 -- 3.39.30 i detta klipp.

Se gärna hela morgonpasset med Moderaterna här nedan, som för övrigt är det i särklass mest sedda under årets upplaga av Försvarspolitisk Arena, med mer än dubbelt så många visningar som det näst mest sedda. och åtta gånger mer visat än Socialdemokraternas motsvarighet i skrivande stund. Jag tror detta program i framtiden kommer nyttjas rätt frekvent för att hämta försvarspolitiska citat från.





Därefter var det så dags för motsvarande morgonpass med Socialdemokraterna men här var det inte så mycket nytt eller häpnadsväckande som kom fram. 

Det jag har konstaterat under den gångna veckan är att Peter Hultqvist har blivit riktigt vass inom sitt område där han gång på gång uppvisar att han har satt sig in i de flesta ämnesområden och kan debattera dessa på ett sakligt och förtroendeingivande sätt. Det som haltar ordentligt är när det kommer till NATO-frågan och det nordiska samarbetet. Att det haltar tror jag hänger samman med att Hultqvist själv inte är helt övertygad om det han framför. Detta är min högst personliga bedömning skall tilläggas. Problemet är  att detta är den officiella socialdemokratiska linjen och därmed ett dilemma som är svårt att hantera på annat sätt för en politisk företrädare för partiet.

Hultqvist pekade på två viktiga områden som han menade att vi måste komma tillrätta med:
-Att öka försvarsförmågan och öka övningsverksamheten där han menar att varje övning är en signal till omvärlden att vi nu ökar försvarsförmågan.
- Att få ordning på materielfrågan där underfinansieringen är omfattande.


Moderatorn menade att Hultqvist har bjudit upp till dans över blockgänderna för att komma överens avseende ekonomin. Är försvarsberedningen överspelad? Svaret blev nej, då frågorna är så pass komplexa. Han menade även att beredningen nära ett val har påverkat utgången negativt och att "krona för krona" resonemanget i beredningen har varit av ondo i det skede man befann sig i där och då.

SSU ordföranden Gabriel Wikström som också deltog ville återinföra värnplikt i syfte att få ordning på personalförsörjningen och att stärka folkförankringen samt även införa en civilplikt. Han sa också att "Alliansfrihet har ett pris, och pendeln har slagit för långt i Sverige".

Min analys av Peter Hultqvist utsträckta hand till Moderaterna grundar sig i att han vill ha detta avklarat innan den kommande regeringsbildningen. Moderaterna sätter sig på tvären och menar att en regering måtte vara överens om allt. Därmed så finns det stor risk att läget för Försvarsmakten kommer att förvärras ytterligare efter riksdagsvalet. Jag hävdar att det visst finns möjligheter att Moderaterna gör upp om försvaret med Socialdemokraterna, det handlar bara om viljan att ta ansvar för Sveriges säkerhet. Detta kommer jag att ta upp särskilt i ett kommande inlägg.

Se Socialdemokraternas morgonpass här nedan.

Avslutningsvis vill jag rikta ett stort tack till Försvarspolitisk Arena, Säkerhetspolitiskt sommartorg, Folk & Försvar, Allmänna försvarsföreningen samt Förvarsutbildarna för alla intressanta seminarier och arrangemang i år. Jag vet att det är fler aktörer inblandade, men det är ovanstående aktörer som har stått bakom merparten av allt intressant. Tack för i år!  


2 juli 2014

Almedalen: SvD om försvarsanslaget samt torsdagens evenemang

I morgon torsdag är det sista dagen för de försvars- och säkerhetspolitiska seminarierna i Almedalen och det är många som är mycket sevärda med många deltagare. 

Moderaterna har ett eget som kan bli intressant att se och höra på, i synnerhet då vad som helst kan hända. Förra året genomförde Ofog en drönarattack.... (Se klippet 21:30-24:00). Problemet var väl att ingen brydde sig, ja förutom Carl Bildt som konstaterade att det nu fanns lediga stolar längst fram då Ofogarna låg på marken. I år kanske det blir en attack med kryssningsrobotar, vem vet...

För övrigt kommer morgondagen att bli jobbig för regeringen när det kommer till försvarspolitiken då SvD presenterade siffror på det som vi andra har vetat om länge. Nämligen att anslagsökningarna som man gärna talar om som stora satsningar, inte på långa vägar täcker de årliga kostnadsökningarna, utan snarare leder till ännu större utarmning av försvarets ekonomi.

I februari presenterade jag själv uträkningar baserat på den faktiska tilldelningen av pengar till respektive förband. Dessa beräkningar visade på att Försvarsmakten har 144 miljoner kronor mindre i förbandsmedel (övningsverksamhet m.m) att röra sig med under 2014 jämfört med 2013. Satsningen blev med andra ord i praktiken en mångmiljonreducering. Först nu verkar detta komma fram till den större allmänheten, något som är helt nödvändigt.

Det ska bli intressant att se hur framför allt Peter Hultqvist kommer att använda detta i debatten mot Karin Enström och Cecilia Widegren.

Nedan följer torsdagens mest intressanta evenemang.

---------------------------


09:00-09:35
Försvarspolitiskt morgonpass med Moderaterna: Vilka är de viktigaste valfrågorna? 
Under Försvarspolitiskt morgonpass kommer försvarspolitikerna tillsammans med ungdomspolitikerna att få svara på aktuella försvars- och säkerhetspolitiska frågor, men också blicka framåt och se hur de tror att försvarspolitiken kommer att utveckla sig.
Medverkande: Cecilia Widegren (M), Erik Bengtzboe (MUF)
Moderator: Marinette Radebo
Plats: FPA

09:45-10:15
Försvarspolitiskt morgonpass med Socialdemokraterna: Vilka är de viktigaste valfrågorna? Under Försvarspolitiskt morgonpass kommer försvarspolitikerna tillsammans med ungdomspolitikerna att få svara på aktuella försvars- och säkerhetspolitiska frågor, men också blicka framåt och se hur de tror att försvarspolitiken kommer att utveckla sig.
Medverkande: Peter Hultqvist (S), Gabriel Wikström (SSU)
Moderator: Marinette Radebo
Plats: FPA


10:30-11:15
Försvarsberedningens rapport - en analys och vägen framåt

Den 15 maj överlämnade Försvarsberedningen sin försvarspolitiska rapport. I uppdraget ingår att lämna förslag för perioden efter 2015, analysera det civila försvaret samt bedöma hur utvecklingen i Ukraina påverkar oss. Vad står i rapporten? I vilket sammanhang ska den betraktas? Vart är vi på väg?
Medverkande: Cecilia Widegren (M), ordförande Försvarsberedningen;
Peter Rådberg (MP), ledamot Försvarsberedningen; Torbjörn Björlund (V), ledamot Försvarsberedningen
Moderator: Lena Bartholdson
Plats: FPA


11:45-12:30
Duger det nationella försvaret? – En analys av försvarsberedningens rapport. 

Riksdagen beslutade 2009 om en insatsorganisation som i huvudsak är formad för expeditionära uppgifter. För att iståndsätta denna organisation krävs en årlig anslagsförstärkning på flera miljarder. Till detta kan föras om organisationen duger i ett nationellt perspektiv, bland annat mot bakgrund av krisen i Ukraina. I maj överlämnade försvarsberedningen en rapport med förslag på försvarets långsiktiga utveckling. Detta seminarium syftar till att debattera beredningens förslag.
Riksdagen beslutade 2009 om en insatsorganisation som skulle vara klar 2014. Försvarsmakten har anmält att detta mål kan nås först efter 2020 samt att försvarsanslaget årligen behöver förstärkas med 4 miljarder kronor för att så ska ske. Cirka en miljard av dessa medel krävs för att iståndsätta det nya personalförsörjningssystemet med anställda soldater och sjömän. Ett system som för närvarande brottas med ett antal ”barnsjukdomar”. Resterande tre miljarder krävs för att täcka vissa materielbrister i organisationen och för att omsätta föråldrad materiel.
2009 års beslut var i huvudsak inriktat på att skapa en insatsorganisation med expeditionär förmåga. Sedan dess har fokus riktats mot det nationella försvaret, vilket denna expeditionära organisation har begränsad förmåga att svara upp mot. Bland annat gäller det försvaret av Gotland.
2015 kommer riksdagen att fatta nästa långsiktiga försvarsbeslut. Som underlag för detta beslut har en försvarsberedning med ledamöter från riksdagens alla partier utarbetat en rapport vilken överlämnades till regeringen den 15 maj i år.
Vilken inriktning föreslås i rapporten för det framtida försvaret? Hur kommer kraven på ett försvar med nationell förmåga att uppfyllas? Har vi framför oss en insatsorganisation som fortsatt bygger på materiel kvalitet i enlighet med vad Försvarsmakten föreslagit? Hur ska personalförsörjningen säkras? Är värnplikten på väg att återinföras?
Dessa frågor och säkert några fler ska förhoppningsvis få ett svar, vilket tre riksdagsledamöter ur beredningen är beredda att ge. Till hands finns tre ledamöter ur Kungl Krigsvetenskapsakademien, vilka har kritiskt granskat rapporten ur olika synvinklar.
Medverkande: Allan Widman (Fp), Peter Hultqvist (S), Karlis Neretnieks, KKrVA; Annika Nordgren Christensen, KKrVA; Mike Winnerstig, KKrVA
Moderator: Stefan Ring
Plats: FPA


14:00-15:00
Nytt fokus för Sveriges internationella insatser?

Hur kommer vårt framtida internationella militära engagemang se ut? Prioriterar vi rätt? Hur ställer vi oss till FN-ledda insatser kontra Nato- och EU-ledda? Med Mali och Centralafrikanska republiken (CAR) som aktuella exempel.
Medverkande: Försvarsminister Karin Enström. Peter Hultqvist (S), ordförande i försvarsutskottet, Sveriges riksdag. Aleksander Gabelic, ordförande, Svenska FN-förbundet.
Moderator: Cindy Sturesson, programansvarig Folk och Försvar.
Plats: Sommartorg


14:15-15:00
Behövs mer radikala idéer importeras från andra länder för att lösa Försvarsmaktens personalreform? 
Försvarsmaktens omställning från ett värnpliktsförsvar till anställda soldater och sjömän har flera utmaningar. Personalreformen är en viktig del av försvarsreformen. Vad behöver Försvarsmakten göra och vilka vägar har andra länder valt för att anta dessa utmaningar?
Medverkande: Harri Larsson, HP; Torbjörn Björlund (V); Annicka Engblom (M); ordf. Officersförbundet Lars Fresker; Karl Hertting, Reservofficerare
Moderator: Stefan Ring
Plats: FPA


16:00 - 17:00
En utrikes- och försvarspolitik för framtiden

Nya Moderaternas eget seminarium på Moderaternas dag i Almedalen
Medverkande: Sofia Arkelsten, ordförande i riksdagens utrikesutskott. Carl Bildt, utrikesminister. Karin Enström, försvarsminister. Cecilia Widegren, ordförande i försvarsberedningen.
Moderator: Sofia Arkelsten
Plats: Moderattältet


16:45-17:30
Sverige – Ett säkerhetshål i Östersjöregionen?

På vilket sätt påverkar Sveriges försvarspolitik säkerhetssituationen i Östersjöregionen? Och hur kan det säkerhetsvakuum som många menar har uppstått täppas till? De senaste årens negativa utveckling i Ryssland som kulminerat med krisen i Ukraina har dragit frågorna till sin spets.
Medverkande: Stefan Olsson, Chef, Frivärld; Karl Neretnieks, KKrVA; Linda Nordlund, Förbundsordförande, Liberala Ungdomsförbundet.
Moderator: Katarina Tracz
Plats: FPA


17:45-18:10
Säkerhetspolitiskt Försnack med Moderaterna

Vilken är partiets säkerhetspolitiska inriktning? En företrädare från partiet får ge sin syn genom en interaktiv och rapp dialog.
Medverkande: Försvarsminister Karin Enström
Moderator: Lena Bartholdson, Folk och Försvar
Plats: Sommartorg


Försvarspolitiskt morgonpass med Centerpartiet

Andra morgonpasset för dagen gästades av Centerpartiets Staffan Danielsson och CUF ordförande Hanna Wagenius. I sin helhet var detta det mest slätstrukna morgonpasset hittills. Inga nyheter levererades.

Den positiva delen stod Hanna Wagenius för. Jag har tidigare hyllat henne och flera övriga företrädare för ungdomspartierna för tydligheten och för att man är mycket pålästa i försvarsfrågan. Wagenius, en kvinna med mycket skinn på näsan,  är inget undantag.

Wagenius var tydlig. Öka försvarsanslaget och utred ett medlemskap i NATO snarast. De två mest grundläggande förutsättningarna för ett fungerande försvar och för en trovärdig säkerhetspolitik.
Wagenius sa uttryckte helt riktigt att "det är viktigt att man känner ett förtroende för försvaret och svenskarna är nog chockerade över läget i dag".

Staffan Danielsson är en herre jag gillar skarpt, men även en mycket försiktig sådan som sällan överraskar åt något håll. Staffan kör den gyllene medelvägen i det mesta som rör politikområdet.
Säkerhet ska byggas tillsammans med andra och liknande budskap som vi har hört förut.

I morgon blir det Moderaterna och Cecilia Widegren hos FPA, då blir det nog mer att skriva om.

Försvarspolitiskt morgonpass med Miljöpartiet

Dagens första morgonpass hade Miljöpartiet som gäster där försvarsutskottets Peter Rådberg gästade. Ungdomsförbunden brukar vara representerade med starka kort i form av respektive ungdomsförbundsorförande. Peter Rådberg och Miljöpartiet hade i dag valt att ta med en viss Carolina Bruseman som uppenbart inte har ägnat en sekund åt att sätta sig in i de försvars- och säkerhetspolitiska frågorna.

Trots att jag egentligen vet om det så blir jag varje gång lika förvånad över hur naiva majoriteten av alla miljöpartister är, och att de i allt större omfattning glider mot vänsterkantens ytterlighet på den politiska skalan. I många frågor står de långt till vänster om vänsterpartiet. En person skrev följande på twitter om miljöpartiet i samband med seminariet.
"Allt mer udda fågel, även bland systerpartier. Tydlig Meloneffekt = grön på utsidan, röd på insidan."

Peter Rådberg pratade enligt miljöpartimanualen om "det vidgade säkerhetsbegreppet" och att Sverige behöver en ny "säkerhetsstrategi". Underförstått, omfördela pengar från försvar till andra saker. Det var precis det här som Folkpartiets Linda Nordlund varnade för, och tog tydligt avstånd för i går.

Rådberg säger absolut nej till NATO p.g.a "att man har en gemensam kärnvapendoktrin, men han ger även dubbla budskap då han säger sig vara mot försvarsallianser men samtidigt säger sig vara för ett nordiskt samarbete med Finland. Wiseman skrev träffande ang kärnvapnen... "Varför är EU bättre än NATO? EU-länder har också kärnvapen – är vi då inte med Mp-resonemang redan med i ”kärnvapenklubben”?  

Miljöpartiet ifrågasätter starkt anskaffningen av JAS 39E som bygger på ett villkor om att Schweiz också anskaffar flygplanet. Den säkerhetspolitiska analysen som ligger bakom det villkoret är märklig, här håller jag med Rådberg i sak.

Det mest anmärkningsvärda var diskussionen om FN:s roll. FN står i många fall handlingsförlamade p.g.a. vetorätten, och diskussionen handlade om hur man skulle kunna stärka organisationen. Här ansåg Rådberg att det handlar om att förändra FN i grunden (att få de fem stora länderna att ge upp sitt veto) något som bara ytterligare pekar på vilken naiv syn Miljöpartiet har på sakernas tillstånd.


Carolina Bruseman från Grön Ungdom, som för övrigt är för civil olydnad visade sig vara en minst sagt udda fågel i detta sammanhang.

Hon vill på sikt (inom fyra år) avveckla det svenska försvaret, svensk försvarsindustri och vapenexport och istället satsa på bistånd, rättvis handel och demokratiutveckling. Hon vill att ingenjörerna på vapenfabriker istället ska utveckla grön teknik. Hon tycker att det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde har försämrats, men trots det ska försvaret nedrustas.

Bruseman tycker även att vi hycklar i Sverige när vi säger att vi inte har varit i krig på 200 år - samtidigt som det skjuts runt om i världen med svenska vapen "med en label där det står made in Sweden"...? Hon ansåg för övrigt att NATO är krig, kärnvapen och en klubb för inbördes beundran.


Moderatorn Stefan Ring ställde den klockrena frågan: "Varför kan ni inte ha två tankar i huvudet samtidigt, och bara titta på det vidgande säkerhetshotet och ändå inte acceptera att det kan behövas en militär förmåga i syfte att stabilisera?" Svaret från Bruseman blev att man inte tror på ett militärt försvar...

Ring fick in ytterligare en fullträff när personalförsörjningen diskuterades. Rådberg menade att det är viktigt att personalen känner förtroende för det man gör. Ring kontrade med att påpeka att det är under 1% av Försvarsmaktens anställda har förtroende för den försvarspolitik som Miljöpartiet står för enligt officersförbundets senaste undersökning...

Ovanstående talande procentsats får avsluta detta inlägg och jag konstaterar ånyo att Miljöpartiet inte är något parti att hålla sig i när mörka säkerhetspolitiska moln tornar upp över Östersjön..


Almedalen: Onsdagens mest intressanta evenemang

09:05-09:35
Försvarspolitiskt morgonpass med Miljöpartiet: Vilka är de viktigaste valfrågorna?

Under Försvarspolitiskt morgonpass kommer försvarspolitikerna tillsammans med ungdomspolitikerna att få svara på aktuella försvars- och säkerhetspolitiska frågor, men också blicka framåt och se hur de tror att försvarspolitiken kommer att utveckla sig.
Medverkande: Peter Rådberg (MP)
Moderator: Stefan Ring
Plats: FPA Almedalen


09:45-10:15
Försvarspolitiskt morgonpass med Centerpartiet: Vilka är de viktigaste valfrågorna?

Under Försvarspolitiskt morgonpass kommer försvarspolitikerna tillsammans med ungdomspolitikerna att få svara på aktuella försvars- och säkerhetspolitiska frågor, men också blicka framåt och se hur de tror att försvarspolitiken kommer att utveckla sig.
Medverkande: Staffan Danielsson (C), Hanna Wagenius (CUF)
Moderator: Stefan Ring
Plats: FPA Almedalen


10:30-11:30
Försvaret och samhället – en ny relation

Under olika tider har relationerna mellan det militära försvaret, civila organisationer och övriga samhället sett olika ut. Från allmän värnplikt till rekryteringskampanjer, från invasions- till insatsförsvar. Vad har ändrats, varför och hur vill vi ha det?
Medverkande: Erik Lagersten, informationsdirektör Försvarsmakten. Anna Ek, ordförande Svenska Freds. Irene Wennemo, ledarskribent, Aftonbladet. Christer Stoltz, Region Gotland m.fl.
Moderator: Svante Werger, kommunikationsdirektör, MSB
Plats: Säkerhetspolitiskt sommartorg


13:00-13:45
Försvarsmaktens personalförsörjning – behov av utveckling?

2009 års beslut om en ny inriktning för Försvarsmakten innebar en rad förändringar. En var personalförsörjningen där frivillighet skulle ersätta plikt. Nu fem år senare: Hur ser läget ut? Behövs revideringar? Vad händer med personalförsörjningen om vi får en ny politisk majoritet efter riksdagsvalet?
Medverkande: Karin Enström (M), försvarsminister; Stefan Ryding-Berg, särskild utredare; Peter Hultqvist (S)
Moderator: Lena Bartholdson
Plats: FPA Almedalen


15:30-16:30
Ukraina och det nya säkerhetspolitiska läget

Ryssland annekterar Krim under starkt internationell kritik. Vad hände, hur kunde det ske och hur påverkar detta Sveriges, Europas och den globala säkerheten? Hur kommer Sverige navigera i den nya säkerhetspolitiska verkligheten?
Medverkande: Försvarsminister Karin Enström. Peter Hultqvist (S) ordförande i försvarsutskottet, Sveriges riksdag. Carolina Vendil Pallin, säkerhetspolitisk analytiker, FOI. Jan Mörtberg, chef för Institutionen för säkerhet strategi och ledarskap, Försvarshögskolan.
Moderator: Lena Bartholdson, generalsekreterare, Folk och Försvar
Plats: Säkerhetspolitiskt sommartorg

1 juli 2014

Försvarspolitiskt morgonpass med Folkpartiet

Näst ut i morgonpasset hos Försvarspolitisk Arena var Folkpartiet som representerades av Allan Widman och Linda Nordlund. 

Allan Widman inledde, helt enligt den folkpartistiska säkerhetspolitiska manualen, att argumentera för ett medlemskap i NATO. Här gjorde Widman en mycket intressant reflektion att ett medlemskap även skulle utgöra en "vaccinering" för att vi i framtiden inte ska hamna i en ny "strategisk time out" där hela det svenska försvaret mer eller mindre tillåts haverera.

Widman konstaterade dessutom helt riktigt att det är den så viktiga tröskeleffekten som kommer att vara avgörande i framiden. Det är när motståndare befinner sig i luften eller på havet (Sverige är att betrakta som en ö) som motståndaren är exponerad och därmed skall påverkas. Därmed ansåg Widman att Flygvapnet och Marinen är nyckeln till det svenska försvaret i framtiden, en bedömning jag helt och fullt instämmer i.

Linda Nordlund förstärkte budskapet rörande NATO, men varnade för att, om det säkerhetspolitiska läget förvärras ytterligare, så kan dörren stängas. Underförstått, gå med i NATO nu!

Nordlund varnade även för att debatten om det vidgade säkerhetsbegrepp som förs av många debattörer och partier kan användas som en ursäkt för att bakvägen urholka försvarsbudgeten. "Bygg gärna tåg, men inte för försvarsbudgeten - den vill vi dessutom öka till 2% (av BNP)" var Nordlunds budskap.

Avseende Alliansens omtalade förstärkning omfattande 5,5 miljarder, men först 2024 så menade Widman att vi inte har tid att vänta till 2024 och anslagsförstärkningen räcker inte. Widman menade även att det spända läget i Östersjön förmodligen kommer att accentueras och leda till fler allvarliga incidenter och kränkningar. Min analys av detta är att det hela visar på hur extremt lite påverkan respektive partis försvarspolitiska talesperson har på försvarsekonomin. Mikael Oscarsson (kd) ville öka med 10 miljarder, men har inte fått gehör för detta. I frågan om försvarsekonomi är det helt uppenbart finansen som styr försvarspolitiken och inte de faktiska behoven.

Linda Nordlund tog upp besparingar som RB5 som innebär att vi förlorar ännu mer förmåga. Widman menade att det inte är en besparing utan en flytt av pengar i syfte att skapa en bättre struktur. Personligen anser jag att det är en sanning med modifikation då RB5 faktiskt innebär att det skall tas bort 500 miljoner från personalkostnader oavsett kategori, därmed en besparing på personalen. Widman var kritisk mot hur Försvarsmakten har hanterat beslutet, och menade att myndigheten har kunnat hanterat det på ett annat sätt, och därmed i större grad skyddat operativa förmågor. Widman hävdade också att försvarsberedningens rapport och det framtida försvarsbeslutet per automatik kommer att "absorbera" innehållet i RB5. Personligen anser jag att det inte stämmer. RB5 måste hävas innan Försvarsmakten börjar slå sönder befintliga strukturer.

Frågan om personalförsörjningen diskuterades. Widman ansåg helt riktigt att det inte duger att FM är fullt bemannad först 2023. Han tog även upp det faktum att man dessutom planerar att reducera Armén på alla nivåer i Försvarsmaktens förslag något som Johan Wiktorin beskrev i färskt inlägg. Min analys av detta är att RB5 inte alls absorberas, detta är en direkt konsekvens i Försvarsmaktens arbete med FM Org 18 som baseras på RB5.

Moderatorn konstaterade i den senare delen att "ni blir överkörda av Moderaterna hela tiden" vilket diskuterades friskt. Angående försvarsberedningens arbete så hävdade Widman mycket glädjande att man inom ramen för arbetet så har S och FP haft väldigt lätt att komma överens, men frågan om NATO splittrar. Folkpartiet vill inte bidra till att göra det enkelt att fortsätta med den "säkerhetspolitiska verklighetsflykten". Därmed tolkar jag det som en indikation på att man inte vill samarbeta över blockgränserna efter valet.

Widman konstaterade även att en försvarsberedning som i tid ligger alldeles före en valrörelse inte har gynnat sakfrågan och har därmed varit problematisk när man ska komma överens. Tragiskt!

Se seminariet här nedan.



Försvarspolitiskt morgonpass med Sverigedemokraterna

Morgonen startade som vanligt med ett morgonpass hos FPA. I dag var det Sverigedemokraternas tur att börja, och på plats att svara på frågor fanns försvarsutskottets, och försvarsberedningens ledamot Mikael Jansson tillsammans med SDU talesperson Willam Hahne.

Budskapet från Sverigedemokraterna var inget nytt under solen. Försvarsanslaget måste ökas, och finansieringen ska primärt ske genom en minskning av kostnaderna för nyinvandring till Sverige, nej till NATO men för ett nordiskt samarbete.

Vad som var mycket tydligt i detta morgonpass jämfört med de övriga partierna, såväl i år som under förra året var ungdomspartiets representants okunskap i dessa frågor. Hahne hade sina ståndpunkter, men här framstod en tydlig naivitet jämfört med representanter från övriga partiers representanter. Hahne hade uppenbara problem att svara på de följdfrågor som moderatorn Marinette Radebo, mycket vass för dagen, ställde.

Det blev nästintill pinsamt när Hahne fick frågan hur en man kunde tänka sig att en nordisk allians med två Natoländer (Danmark och Norge) skulle se ut, samtidigt som man säger sig vilja vara alliansfria? Hahnes svar var att om ett trovärdigt nordiskt försvarssamarbete fanns, så skulle kanske dessa länder i framtiden överväga att lämna NATO.......

Mikael Jansson hade en mer saklig syn och pekade på vikten av NATO, men ifrågasatte et svenskt medlemskap och pekade istället på ett svensk-finskt försvarssamarbete. Jansson menade dessutom att USA i framtiden inte kommer att betala för Europas säkerhet i framtiden, och att Sverige måste börja betala för sin egen säkerhet, något som de flesta nog instämmer i.

Frågan om internationella insatser diskuterades, och båda deltagarna ansåg att man nu måste minska på dessa. Hahne svävade och sa att det krävdes tydliga FN-mandat medan Jansson var fullkomligt ärlig och sa att det enbart handlade om att spara pengar i syfte att öka försvarsförmågan på hemmaplan.

Jag tyckte Marinette Radebo hade en felaktig, möjligen medveten, infallsvinkel på frågan rörande internationella insatser där argumentet var att våra svenska soldater är efterfrågade och uppskattade samt frågade vad dessa individer ska göra om man nu väljer att minska på de internationella insatserna. Här anser jag personligen att man inte kan skicka trupp utomlands med dessa två faktorer som incitament. Vi kan inte leta fram insatsområden enbart för att nuvarande personalförsörjningssystem ska fungera. Då har vi gjort fel från början, och lovat för mycket till de som anställs. Här har Försvarsmakten själva en stor roll/skuld.

Även pliktfrågan diskuterades där Jansson menade att ca 20-30% av varje årskull ska tas ut till värnplikt, obligatoriskt för män och frivilligt för kvinnor. Det sistnämnda ifrågasattes av moderatorn.

Se seminariet här nedan.