27 mars 2015

Gästinlägg: Frihetens garanti



Varannan vecka skriver jag som de flesta känner till en kolumn i Svenska Dagbladet. Efter varje publicering så får jag en stor mängd mail. Tyvärr hinner jag inte svara på alla. För någon dag sedan kom det ett mail som stack ut från mängden både avseende innehåll och längd. Mailet visade på det faktum att det finns "vanliga människor" i Sverige som - på riktigt - är oroliga över den militära händelseutvecklingen i vårt närområde. Jag hörde av mig och frågade Pelle, som skribenten heter om jag fick publicera hans mail som ett gästinlägg här på bloggen vilket jag fick. Nu får även ni andra läsa detta tänkvärda mail.

/ Skipper

-----------------------

Hejsan!

Jag är civilist i ordets vänligaste bemärkelse. Jag driver ett kulturkvarter. Här spelas barnteater och rockkkonserter. Det dansas i repsalar och målas i ateljéer. Det är färgglatt och rart. Här odlar unga män skägg och diskuterar filmmanus. Vi har ett litet bibliotek för förbjudna böcker, för att lyfta yttrandefrihetsfrågor. Här verkar feminister som vill hitta en fristad, och invandrarkillar som vill göra något för att motverka spridningen av religiös radikalisering. Min arbetsplats är både resultat av, och förutsättning för, ett öppet och demokratiskt samhälle. Här finns ett driv för samhällsutvecklingen. Jag möter mängder av människor som vill uttrycka sig, skapa och leka. Vi jobbar med nyföretagande, Makerspace och Science park. Jo, det finns ett folkhälsovärde också. Dessutom vill stadsutvecklarna ha oss med. Ett starkt kulturliv gör en stad populär.

Jag kan inget om militära spörsmål, och jag skulle inte kunna göra någon större nytta i krig. Visserligen har jag en kort utbildning inom civilförsvaret – jag skulle i kevlardräkt oskadliggöra substridsdelar efter flyganfall innan andra kunde plocka ut folk ur skyddsrum. Men det är 20 år sedan min enda repövning, för min roll behövdes inte mer, bomber skulle ju inte falla mer. Och visst är jag glad över den fridfulla tid vi levat i. Så var inte fallet under barndomen, då Viggenplanen ständigt lyfte från F13 över vår sommarstuga. Nu spelas Sveriges största rockfestival på samma flygflottilj, och jag deltar i konferenser med musikbranschen.

Trots begränsad kompetens, kan jag begripa att en miniubåt inte ensam puttrar över Östersjön för att besöka Lidingö och vinka till fotograferna. Jag begriper att det inte bara sitter en uppmärksamhetstörstande kapten där inne, utan elitsoldater som har fientligt uppdrag mot mitt sätt att leva. Jag begriper också att det sker mycket som jag aldrig får reda på, system och underrättelser, satellitbilder och radarvågor som någon pusslar med, långt ovanför mitt kulturkvarter. Även jag begriper att en ubåt kräver underhåll, transporthjälp, uppdrag och basering. Samma sak med flygplanen. Jag förstår att de inte bara råkar kana in över gränserna. Någon har valt att köra in över Öland och visa upp missilerna under vingarna. Jag begriper också att någon sitter och planerar betydligt allvarligare saker, som vid behov kan genomföras mot mig. Och jag ser hur vi börjar relativisera Gotland i media, som en fristående plätt land som nog nästan egentligen inte är svensk. Som för att förbereda oss inför någon annans övertagande. Och visst kan vi ta emot gotlänningarna som flyktingar, det är ju en litet antal i det stora hela och de blir ju lättintegrerade, med språket och allt. Omhändertagande är vi ju bra på.

Relativiseringen av våra grundläggande värden är en märklig upplevelse, rent förnedrande. Jag blir också frustrerad nu när vi återigen kallar ut soldater i skärgården, men uselt utrustade utan förutsättningar att lösa sina uppgifter. Jag begriper att enkla stridsbåtar inte gör någon nytta i ubåtsjakter. Jag läser ibland om frustrationen hos officerare, det förefaller som om våra politiker helt enkelt inte tar in behoven. Kanske är det sant. För länge sedan, när vår värld såg ut att bli fredligare, bestämdes om avveckling av många militära verksamheter, med villkoret att vi snabbt skulle kunna återställa dem om världsläget försämrades. Jag uppfattar att världsläget har blivit rätt rejält sämre under ganska många år, men utan att det där villkoret har följts. Som om jag rev våra scener när de inte används, utan att kunna ställa upp dem igen. Jag skulle få sparken och avtvingas skadestånd.

När kritiken nu börjar synas i media, görs alltsammans bara till en internmilitär fråga, och en kamp mellan departement. Och visst har förre statsministern kallat försvaret för ett särintresse. Men jag påstår, utifrån mitt hörn av samhället, att det är precis tvärtom. Det jag arbetar med kräver en grund som garanterar min frihet. JAS-piloter och ubåtsjägare rycker ut för min skull. Och tvärs över Östersjön sitter nu någon som inte gillar den friheten, inte gillar feminister, inte internationalism, västerländsk konst eller prideparader. Dessutom använder den där regimen de mest vidriga metoder för att få sin vilja fram. Jag kan jobba livet ur mig för medborgarnas rätt att skapa och uttrycka sig. Men vad hjälper mitt arbete, när någon redan utför fientliga uppdrag två mil från mitt riksdagshus. Mina representanter där inne har gång på gång visat att de faller undan för påtryckningar utifrån, och det drabbar mig i min vardag.

Det kan komma ett läge när vår statsminister återigen behöver ljuga om att vår beredskap är god. Kommer jag att tvingas tystna, eller lägga ned verksamhet, eller själv portförbjuda artister som vill framföra något obekvämt? Det har hänt förr. Ture Nerman – från min stad, åkte i fängelse av just dessa skäl. Karl Gerhard blev censurerad för ett simpelt kuplettnummer när vår regering böjde sig för en tyrann. Vi har konstnärer idag som drabbas hårt av vidriga krafter, utan stöd från statsmakten eller opinionsbildare. Måste jag bli medlöpare för ett ryggradslöst samhälle när vi inte har något att sätta emot?

Kanske är framtidens konflikter så abstrakta, att de är över innan vi begriper det. Då är frågan ännu viktigare. På vilket sätt kommer mitt handlingsutrymme att begränsas, för att mina representanter inte investerat i den säkerhet jag förutsatt? Och vilket samhälle är det som ska försvaras? Risken är att jag bara blir ännu en flykting i en ström västerut. Moralen förefaller också låg hos politiker och media, som nu förbereder mig för angrepp jag inte kommer att kunna skydda mig ifrån. I söndags stod poliser med automatvapen och bevakade ett möte i mitt kvarter. Det som nyss vara absurt blir vardag, och jag ska bara vänja mig. Visst är jag naiv. Det finns saker jag inte vet något om, men jag kan inte arbeta med samma uppgivenhet inför vidrigheterna.

Hur kan jag då förvänta mig att någon ska skydda min värld, min yttrandefrihet och min livsstil, utan förutsättningar? Hur kan jag understå mig att tvinga ut soldater för att skydda mig, utan att skicka med dem utrustning, utbildning eller underhåll. I förstone är det oförskämt. I nästa steg, vid ofred, så är det katastrofalt, och de pengar vi ändå lägger blir bortkastade. Jag har hört uttrycket ”en hög lägstanivå” hos kända band som spelar här. De måste kunna göra ett toppframträdande varje gång, oavsett förkylningar och vikande spellust. De kan inte arbeta utan stabiliteten som bra instrument och rutin faktiskt skapar och de kan inte slänga sin utrustning efter varje turné. Varför kan en sådan lägstanivå vara så viktig hos ett rockband, när detsamma inte gäller för samhället som ska garantera att de kan fortsätta spela?

Det enda syfte jag kan förstå, är att alltsammans är ett intrikat spel för ännu större trygghet och konfliktfri tillvaro för mig som medborgare. Men är det så? Utifrån vad jag uppfattar på militärer och politiker, förefaller det snarare vara en omfattande defaitism och ilska som uppstått över orimliga villkor.

Vad är då alternativen? Crowdfunda privata sonarslingor i Bråviken? Anställa egna ubåtsspanare? Starta en egen milis? Det är naturligtvis görbart, men framstår som onödigt och egentligen kontraproduktivt. En stat och nation finns ju redan, och kompetent folk som vill göra jobbet. Men finansieringen uteblir. Kan jag då dra av i deklarationen för privata säkerhetstjänster? Larmminor? Eget luftvärn? På ryska kartor finns en stor riktningspil rakt in i min stad, som en inledning på eventuell konflikt. Och redan innan en sådan, kommer jag att märka av en svag statsmakt på inskränkningar i mitt yrkesarbete.

Pacifism är en sympatisk modell, men den kräver starka vakter för att inte bli överkörd. Då är mantrat om en moralisk stormakt bara en kuliss för moraliska storsnackare, och sådana blir till åtlöje. Extremister och despoter mjuknar inte för att vi inte skyddar oss. Detta är kärnan i Sveriges försvar. Det civila livets möjligheter att frodas och utvecklas. Ja, det kostar pengar. Men är det någonstans skattepengarna ska gå, så är det till frihetens garanti.


Vänliga hälsningar

Pelle Filipsson
Norrköping

22 mars 2015

Gästinlägg: Kanonen på Gotland

Nedanstående text är en kommentar till föregående inlägg. Försvarspolitiken kan behövas lättas upp med ett något ironiskt/humoristiskt/sarkastiskt inslag mitt i allt allvar. Därför fick kommentaren istället bli ett gästinlägg. Här får alla en känga, oavsett vem man är. / Skipper

-----------


Agendan är dock uppenbar". Dessa ord fastnade och jag började tänka på hur agendan egentligen ser ut.

Alla partier är i totalt samförstånd eniga att den "nya" omvärlden kräver en ny kanon på Gotland.
(på något oförklarligt nymoderat sätt blir detta också en stor satsning i Skaraborg som gagnar hela landet)

FM anser att kanonen i nuvarande ekonomiska läge gör mest nytta någonstans på fastlandet.
Dessutom skall de numera alltid levereras i par och döpas som en av varje kön. Exempel; kanonerna
Astrid och Sture.

Centern vill givetvis tillsätta minst en utredning och en analysgrupp.

Vänsterpartiet tycker inte om kanoner och om det skall finnas en så ska den peka åt ett annat håll.

MP vill göra hela ön till ett natura 2000-område och där växer inga kanoner. Dessutom vill man minska på tillträdet till stränderna vid sjöfåglarnas häckningstider.

Fp vill ha en kanon genast och reser runt på landets museer och letar "lågt hängande frukter".

Efter att ha konsulterat finansen ser inte de nya Moderaterna något behov till ett sådant särintresse. Vem kan vara intresserad av Gotland när det inte är Almedalsvecka? Flytta veckan till Grästorp och gläd Skaraborgarna.

Förre Fömin vill, i sann samförståndsanda, att beskrivningen till kanonen, om det blir någon, skall översättas till flera språk.

KD inväntar de nya Moderaternas beslut och ståndpunkt.

S tycker ÖB och FML pratar skit och vill ha minst en kanon installerad på ön snarast. (obs. snarast ej definierat) UD vill dock ha med ett förbehåll om att Putte skall vara med i remissrundan så han inte skrämmer vår utrikesminister igen. Hon undrar också om man inte köpa kanonen från Saudi?

Sd vill finansiera ett flertal kanoner på ön och samtidigt förklara hela ön som skyddsområde där utlänningar ej är tillåtna att vistas.

Bland bloggnördarna debatteras kalibrar, räckvidd, kustrobotsystem, sensorer och vissa dillar om underhåll och sån skit.

Vad blir då resultatet av alla dessa beslut och funderingar.

V inget.

MP inget.

C sedvanligt svammel om utredningar och mer analyser.

Fp djupa brösttoner som sakta klingar av till ett ynkligt pip som ingen annan i alliansen någonsin hör.

De nya Moderaterna, ivrigt påhejade av KD, föreslår historiskt stora satsningar, som är bra för Skaraborg, finansierade krona för krona. De letar i skrivande stund efter den första kronan.

Sd lägger fram ett nytt finansierat förslag med vissa förbehåll. Ingen verkar bry sig.

S vill men förmågan brister.

ÖB och FML försöker på ytterligare sätt att förklara de olika stegen, trappan som skall besegras och andra tungomål. Man konstaterar dock på slutet att allt går enligt plan och är frid och fröjd. Eventuellt kan man tänka sig att placera någon av de högt prioriterade tunga orkestrarna på ön.

Bland bloggnördarna debatteras kalibrar, räckvidd, kustrobotsystem, sensorer och vissa dillar om underhåll och sån skit ett varv till.

När agendan är genomkörd återstår bara att konstatera att det ute i verkligheten, som pessimisten beskriver det, inte kan bli sämre.
Jag som då är en obotlig optimist säger att det kan det visst:-)


F.d. Teaterdirektören.

P.S. Blir det då någon kanon på Gotland? Om Alliansen vinner nästa val så kommer de troligtvis tillsätta en bred utredning om behovet av eldunderstöd för hela landet efter 2045.

P.S.2 Letar man ivrigt kan man eventuellt hitta spår av ironi i kommentaren.
P.S.3 En firma vid namn ISIS, verksam bl.a. i Irak är villig att sälja en 40 cm f.d. fartygskanon till billigt pris. En svensk delegation som inspekterat pjäsen har dock invändningar mot att mynningen är igensvetsad. Enligt firman skall detta inte begränsa pjäsens verkan eller syfte?

19 mars 2015

Fortsatta trovärdighetsproblem hos Nya M



Den senaste veckan har försvaret åter stått i medias fokus. Regeringens utspel rörande anslagsökningar under de kommande fem åren har följts upp av såväl media som de övriga politiska partierna. 

Men än så länge är det en lång väg att gå innan vi får se några konkreta förändringar. Att regeringen endast kan åstadkomma drygt 25% av Försvarsmaktens framställda behov, som dessutom är satt som ett absolut minimum tyder på att vi inte har förstått allvaret. Jag tror att vi svenskar har blivit "fredsskadade" vilket jag skriver om i SvD imorgon fredag (som kan läsas på webben redan nu).



När det kommer till finansieringen så pågår det budgivning och miljonbingo just nu. Socialdemokraterna vill öka med 6,2 (5) miljarder. Moderaterna säger att de vill öka med 10 miljarder, och Folkpartiet toppar än så länge med 17 miljarder i ökning under de kommande fem åren vilket innebär att partiet är det enda som når upp till Försvarsmaktens minimibehov.

Kristdemokraterna och Centerpartiet har inte lagt sina bud ännu. Men en gissning är att KD kommer att lägga sig mellan Moderaterna och Folkpartiet på runt 12 miljarder och att Centerpartiet inte kommer att ha någon uppfattning i ärendet. Möjligtvis gör man som vanligt och gör exakt likadant som Moderaterna vill. Så var det åtminstone under Alliansregeringens tid. Folkpartiet och Kristdemokraterna kan med hyfsat gott samvete kräva högre försvarsanslag. Även om  de satt med i Alliansen under tiden för alla "satsningar" som i själva verket enbart blev innebar fortsatt reducering av försvaret så har de ständigt höjt rösten för försvaret, även då. Men de har tyvärr tvingats gå i moderaternas ledband när det kommer till kritan.

Men Nya Moderaterna och Centerpartiet har grava trovärdighetsproblem. Under sin tid vid regeringsmakten så har de drivit en linje där kostnaderna för försvaret ska minska. Det slog man fast redan när Alliansen bildades. Nu vill Moderaterna öka anslaget. Man vill dessutom att det ska ske omgående, och man kräver att ett NATO-medlemskap ska utredas. I sak helt rätt och något som både är välkommet och nödvändigt. Men....

Problemet är att Nya Moderaterna inte gjort en enda ansats under sin tid i regeringsställning för att åstadkomma detta, och därmed har grava trovärdighetsproblem. För det första så la man fram ett finansieringsförslag som havererade hela försvarsberedningen som hette "5,5 miljarder till försvaret". I förslaget så var det i sammanhanget enbart småpengar som tillfördes under den då kommande mandatperioden, d.v.s. nu. Allt för att slippa skjuta till pengar om man skulle ha vunnit valet i höstas. När man nu är i opposition så kräver man, förvisso helt rätt, att den stora ökningen skall komma mycket tidigare...  I DN skriver Erik Helmersson om detta som "pinsamt".

Ännu mer pinsamt blir det när Moderaterna nu kräver en NATO-utredning. Man hotar att det kommer bli svårt att komma överens om det inte blir någon NATO-utredning. Man glömde tydligen väldigt fort bort det faktum att man hade åtta (8) år på sig att driva igenom detta i regeringsställning, då partiet själva huserade på försvarsdepartementet. Men då försökte statsminister Fredrik Reinfeldt undvika Nato-diskussionen genom att konstatera:
–Ett Nato-medlemskap är inte aktuellt eftersom det inte finns något brett stöd för detta i riksdagen.


Samma budskap har även f.d. försvarsminister Karin Enström trummat in - trots att Moderaterna egentligen vill gå med i Nato. men nu ställs plötsligt tydliga krav, förvisso helt rätt även detta, på att frågan ska utredas. Det här leder givetvis till svåra trovärdighetsproblem då man byter fot så fort man hamnar i opposition. 

En annan mycket intressant iakttagelse från veckan är att ÖB inte längre vill kommentera de politiska utspelen. Han har tidigare använt en helt annan retorik där han deklarerat att han kan tvingas avveckla en hel försvarsgren om inte pengar tillförs, att det är den magnituden det handlar om. Men efter den olycksaliga sjukskrivningen så är den retoriken (tyvärr) borta. Är det någon gång det krävs klarspråk så är det nu.

Det går utför i allt högre tempo nu. SÄPO konstaterade i veckan att Rysslands spioneri mot Sverige har ökat i stor omfattning. Underrättelseexperten Wilhelm Agrell anser att vi är inne i ett nytt kallt krig. En av få aktörer i debatten som fortfarande tonar ner läget är Försvarsmakten. Så sent som i januari under Folk & Försvars rikskonferens så uttrycket ÖB bland annat
"Att tala om ett nytt kallt krig är missvisande..." och "Någon förhöjd risk för väpnat angrepp mot Sverige ser vi inte idag."
Tittar man på den senaste utvecklingen i Ryssland och i vårt närområde så anser jag att Agrells analys är korrekt. Om detta skrev jag den 12 oktober förra året i mitt mest lästa inlägg på bloggen "Ny normalbild eller nytt kallt krig". Sedan dess har det skett ytterligare ett antal händelser som pekar på att utvecklingen går åt helt fel håll. Under veckan så har man dessutom flyttat fram Iskander till Kaliningrad vilket, om uppgifterna stämmer, innebär ett stort kliv upp på kalla krigstrappan.

Läs även Rolf K Nilsson i samma ämne.

15 mars 2015

Fortsatt underfinansiering, ubåtsjakt och Gotland

En av Försvarsmaktens BevB 80 som FM vill avveckla, men som regeringen nu vill rädda för att öka ubåtsjaktförmågan.


Sveriges försvar har aldrig tidigare varit så litet som det är idag. Försvarsförmåga är dessutom alltid relativ, och relativt vår dimensionerande motståndare så är vi nu nere på en absolut bottennivå avseende försvarsförmåga. Jag kan även konstatera att i stort sett samtliga politiska partier, efter Rysslands pågående härjningar i Europa, ställt stora krav på ökad försvarsförmåga.  Nuvarande regeringspartiet Socialdemokraterna likaså. När DN häromdagen kunde avslöja att tillskottet endast blir 6,2 miljarder under en femårsperiod varav 4,2 miljarder är nya friska disponibla medel så tar man sig för pannan. Det här är en smärre katastrof som tyvärr ånyo visar på den politisk oviljan att betala för ett trovärdigt försvar.

Jag konstaterar att regeringen och Försvarsmakten står mycket långt ifrån varandra när det kommer till finansieringen. Man har enbart löst ca 20% av det som Försvarsmakten har begärt. Det är ett  framställt behov som redan från början är lågt satt i förhållande till de verkliga behoven. Försvarsmakten har begärt 4 mdr/år eller 16 miljarder under perioden 2016-2019. Regeringens bud uppgår endast till 6,2 mdr varav 2 miljarder är en omfördelning från internationella insatser till nationell verksamhet samt täckning för ökade hyror och arbetsgivaravgifter. Således blir det endast +4,2 miljarder i nya friska pengar under de kommande fem åren.


Regeringens bud innebär i snitt ett årligt tillskott om 840 miljoner. Utfallet blir således endast 20% av den lägstanivå som Försvarsmakten begärt!


Vi har således här ett dubbelfel. För det första finns det ett enormt glapp mellan de verkliga försvarsbehoven och den försvarspolitiska ambitionen utifrån försvarsberedningens förslag. Dessutom så finns det även ett glapp mellan den försvarspolitisk ambitionen och politisk betalningsvilja när det väl kommer till kritan.


Andra prioriteringar


Regeringen har i två avseenden dessutom gjort helt andra prioriteringar än Försvarsmakten. Det rör primärt frågan om Gotland, men även ubåtsjaktförmågan. Man går helt enkelt mot ÖB:s bästa råd genom att prioritera annorlunda. Om man ska dra det hela till sin spets så har regeringen i praktiken underkänt delar av Försvarsmaktens underlag och rekommendationer.

En anledning till detta kan vara att den "basplatta" i fem steg som Försvarsmakten har begärt finansiering för INTE tillför någon ny eller utökad förmåga. Den fyller enbart (till del) de befintliga luckorna i det militära försvaret. Försvarsmakten har valt att prioritera finansieringen för det som allmänheten redan förutsätter fungerar, d.v.s. det som beställdes av riksdagen 2009.

Regeringens nya bud tillför till del utökad förmåga, primärt inom området ubåtsjakt vilket är glädjande. Men det sker på bekostnad av att andra problemområden förblir olösta och i det stora hela så innebär detta i praktiken att försvarsförmågan kommer att fortsätta att reduceras, inte ökas.


Ubåtsjaktförmåga


Att stärka ubåtsskydd- och ubåtsjaktförmågan är helt nödvändigt. Vi har haft en konstaterad kränkning av minst en, kanske flera ubåtar så sent som i oktober förra året. Ett sådant offensivt och provokativt uppträdande har vi inte sett sen kalla kriget. Jag är mycket förvånad över att Försvarsmakten inte redan tidigare har prioriterat om vissa resurser för att stärka ubåtsjaktförmågan. En förmåga som till stor del är helt nedmonterad efter de katastrofala försvarsbesluten 2000 och 2004, något som myndigheten själva konstaterat i ett antal tidigare rapporter till regeringen. Bland annat i de öppna budgetunderlagen.

Försvarsmakten har nyligen sagt att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle leda till lägre operativ effekt och försämrad förmåga att möta ett väpnat angrepp. Här anser jag att man är från Försvarsmaktens sida har intagit ett mycket farligt förhållningssätt. Att skydda territoriet mot kränkningar - även under vattnet - är en del av förmågan till att kunna möta ett väpnat angrepp. Nu har man i praktiken skalat bort detta faktum.

men oavsett det, så måste grunden ändå vara att vi inte kan acceptera att annan makt kränker vårt territorium utan att vi gör något åt det. Vi bör dessutom överväga hur vi kommunicerar. Att använda begreppet "underättelseoperation"anser jag är fel. En kränkande ubåt måste jagas med alla till buds stående medel, även om det finns brister i förmågan. Således anser åtminstone jag att vi bör bedriva "ubåtsjaktoperationer" varje gång vi får indikationer på främmande undervattensverksamhet. Den skillnaden sänder nämligen viktiga signaler till den kränkande nationen.

Men för att återgå till det faktum att inga konkreta, åtminstone inga kända åtgärder, har vidtagits för att redan nu öka ubåtsjaktförmågan så kan man dra en intressant parallell här. Om vi leker med tanken att utländska stridsflygplan hade kränkt svenskt luftrum och flugit runt över centrala Stockholm så hade det direkt ställts oerhörda krav på snabba åtgärder för att med alla till buds stående medel förhindra detta. De flesta minns ”Ryska Påsken” när Ryssland enligt uppgift övade anfall mot Sverige, och vi inte kunde skicka upp våra egna flygplan. Då blev det en omfattande storm i media, och då handlade det inte ens om någon kränkning, utan övning i internationellt luftrum. Nu har vi konstaterat att vi har en främmande makt som opererar långt INNE på svenskt territorium. Ända inne i Stockholms stad enligt minst två oberoende observationer. Detta utan att några större åtgärder har skett. Jag vill dessutom hävda att främmande undervattensverksamhet är betydligt farligare än att Ryskt bombflyg övar mot oss. Detta eftersom det finns ett syfte med att befinna sig i våra vatten. Ett syfte som vi inte känner till, och med en målsättning som kan vara mycket farlig. 

Men regeringen gör nu alltså en annan bedömning och verkar ta detta på stort allvar. Under presskonferensen efter Operation Örnen i oktober så lovade statsministern att ubåtsjaktförmågan skulle stärkas. Nu uppfyller man detta löfte, även om vi ännu inte vet i vilken exakt detaljeringsgrad det kommer att ske. Det här är bra och helt nödvändigt.


Gotland


När det kommer till permanenta förband på Gotland så är det i grunden ett mycket bra förslag och helt i linje med vad många militära experter påtalat under en längre tid. Men problemet är att satsningen är alldeles för liten. Ett kompani är inte alls tillräckligt, och har inofficiellt redan fått det mindre smickrande namnet "kamikaze-kompaniet". Ett minimum hade givetvis varit att inledningsvis basera en bataljon på ön. men till det räcker inte pengarna på långa vägar.

Men vill man se positivt på det hela så kan åtgärden betraktas som ett första steg på vägen mot att - på riktigt – återmilitarisera Gotland. Det som verkligen hade behövs på Gotland för att åstadkomma nödvändig försvarsförmåga är luftvärn och kustrobotar. Redan 2012 skrev jag ett förslag på vad jag då ansåg skulle behövas i en Gotlandsbrigad, och förra året skrev jag om vilken tröskeleffekt ett kustrobotbatteri på Gotland skulle kunna åstadkomma med relativt små medel. Jag kan dessutom ånyo konstatera hur fullkomligt idiotiskt det var att avveckla det toppmoderna tunga kustrobotbatteriet i samband med att KA 2 lades ned. I skrivande stund ligger de gamla robotbilarna till försäljning på blocket med tillägget - NYSKICK - i rubriken. Mätarställningen är 1474 mil.... Man tar sig för pannan över vad som tillåtits ske! 

När det kommer till Gotland så har regeringen även här gjort en helt annan bedömning än vad Försvarsmakten flera gånger tidigare har redovisat. ÖB menar att han inte vill binda upp resurser på Gotland och att investeringarna i infrastruktur skulle bli för dyra. Moderaterna har tidigare varit av samma uppfattning. Man har hävdat att förband ska transporteras till Gotland vid behov.
Men enligt många experter så kommer det bli svårt att hinna transportera förband till ön i tid samtidigt som det i ett krisläge skulle binda upp näst intill hela Marinen och även delar av Flygvapnet för att säkert eskortera en transport över havet.

Anledningen till att regeringen kan ha gjort en annan bedömning är den omfattande kritik som förts fram av andra grannländer. Sverige är tidigare utpekat som ett säkerhetshål i Östersjön av Estlands president, som uttryckt att ett oförsvarat Gotland oroar de baltiska staterna. Förutom att Gotland är en del av Sverige som vi givetvis måste kunna försvara så är Gotlands läge i Östersjön av stor militärstrategisk betydelse. Den som sitter på Gotland kan kontrollera Östersjön, och om Ryssland skulle "låna" Gotland så omöjliggör man för NATO att förstärka ex. Baltikum


Sammanfattning


Vad som i sammanhanget är anmärkningsvärt är att regeringen nu går in och detaljstyr prioriterade områden och materielanskaffningar. Min uppfattning är att ju mindre försvaret blivit, destå mer har detaljstyrning från våra politiker ökat. Möjligen är det möjligheten till överblick som har möjliggjort det. Antalet förband och materiel är helt enkelt mycket begränsade.

Det positiva i sammanhanget är att regeringen nu är mycket tydlig med att det nationella försvaret nu måste stå i fokus. Efter FB04 var det uttalat att Försvaret primärt skulle verka utomlands, nu vänder man på den steken igen. Regeringen ökar i samband med det även överföringen av medel från anslaget för internationella insatser till nationell verksamhet. Medel som tidigare varit helt låsta, och som under Alliansregeringen gick tillbaka till statskassan..

Ökning av ubåtsjaktförmåga och att återmilitarisera Gotland är helt nödvändigt. Dels med tanke på omvärldsläget i stort, men också på grund av det som har skett i vår skärgård. Vissa bedömare anser att det dessa åtgärder enbart vidtas för att samla politiska poäng hos väljarna. I den bedömningen håller jag inte alls med.

Det stora problemet är dock anslagsnivån. Att skjuta till 20% av de äskade 4 miljarderna är dock ytterst ansvarslöst. Att regeringen dessutom gör en annan prioritering än Försvarsmakten innebär att de tidigare stora hålen från försvarsbeslutet 2009 kommer att finnas kvar, och på sikt kommer de att växa ytterligare samtidigt som den totala försvarsförmågan urholkas allt mer.

Man undrar vad som ska krävas för att politiken ska förstå att det är allvar nu?


Kommentarer


I tordags intervjuades jag och Wiseman kort i SR ekot. 


I fredags deltog jag och Annika Nordgren Christensen i en längre intervju i SR Studio1 där vi fick kommentera regeringens bud. Inslagen finns här nedan. Inledningsvis intervjuas försvarsminister Peter Hultqvist, och från 09:30 in i klippet kommentarar jag och Annika.




Övriga bloggar i ämnet:
Annika NC
Wiseman 1, 2
Sjätte mannen
Brix
Oscar Jonsson


5 mars 2015

Miniubåten som skänktes till Kalix

Försvarsmaktens sorgligaste handbok?

Avveckling av försvarsmateriel och nedläggning av förband har varit en realitet för försvarsanställda i stor skala sedan försvarsbeslutet 2000. Detta ödesdigra beslut fullföljdes med noggrann precision i ytterligare ett efterföljande försvarsbeslutet 2004. Hur många förband och förbandsenheter som försvann, och omfattningen av försvarsmateriel som avvecklats är svår att överblicka.

Mycket av den materiel som har avvecklat för "att den inte behövdes" har senare visat sig varit mycket efterfrågad och nödvändig. Det fanns tidigare, under den tid där internationella insatser var helt dominerande, ett inofficiellt mantra som sa att den materiel som inte kunde användas i internationella insatser - den behövs inte och skall därför avvecklas.

Marinens f.d. miniubåt HMS Spiggen föll förmodligen väl in under den devisen. Om henne skriver jag i min kolumn i fredagens SvD.

Det fanns möjligen andra skäl än de jag känner till att hon avvecklades. Men de jag har pratat med som hade god kunskap om hennes status hävdar att hon hade kunna gjort stor nytta för Marinens ubåtsjägare under ytterligare många år till. Hon hade enligt uppgift dessutom genomgått en omfattande översyn. Men det finns säkert de som kommer att hävda att det både fanns det ena och det andra skälet till avveckling. Men om man med tillräckligt hög säkerhet kan köra omkring med civila passagerare i en civil miniubåt, som i kvalitet vida understiger HMS Spiggen så hade nog den sistnämnda klarat att vara i tjänst ytterligare ett antal år. Men så blev det alltså inte.

I internationaliseringens era så var givetvis ubåtsjakt i allmänhet, och inomskärs ubåtsjakt i synnerhet betraktat som något som hörde till kalla krigets dagar. Prioriteringarna hamnade på helt andra saker då varje förband i Försvarsmakten gjorde allt för att finna sin nya roll och därmed sitt existensberättigande i det nya försvaret.

När ubåtsjakt så sakteliga började komma tillbaka på agendan igen så har givetvis den internationella kontexten varit fortsatt dominant. Inom ramen för de internationella övningarna har ex eskort av HVU (High Value Unit) stått i fokus. D.v.s. att hålla undan eventuella fientliga ubåtar från det objekt som skall skyddas och eskorteras från punkt A till B. Detta är givetvis något helt annat än ubåtsjakt inomskärs i en extremt svår miljö där HMS Spiggen var Marinens unika målubåt.

När tiden nu har skruvats tillbaka 20 år så tror åtminstone jag att just HMS Spiggen hade varit en mycket värdefull resurs som hade bidragit med oerhört mycket effekt. Eftersom Kalix kommun inte ens kan bestämma sig för var Spiggen ska ligga så kanske det inte vore helt orimligt att ställa frågan om vi kan få tillbaka henne igen, eller åtminstone låna tillbaka henne?

Men problemet är givetvis pengar för underhåll och drift av en sådan farkost. Försvarsmakten har dessvärre inga ambitioner att omfördela ekonomiska medel för att stärka förmågan till att skydda territoriet mot undervattenskränkningar inom nuvarande ekonomisk ram.
Försvarsmakten bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp. Försvarsmaktens svar är i sin helhet hemligt.

Att HMS Spiggen, eller en ny miniubåt skulle tas i bruk i Försvarsmakten blir därför att önska något som sannolikt inte kommer att kunna bli verklighet. Sådan är tyvärr den bistra verkligheten...