5 maj 2016

Gästinlägg: Projekt Viking – nordiskt samarbete…



SvD skrev idag en artikel om ubåten A26 och dess sluss, förmodligen baserat på det tidigare gästinlägget här på bloggen författat av Nils Bruzelius.

Idag publiceras ett nytt gästinlägg på ubåtstemat, den här gången om projekt VIKING, d.v.s föregångaren till A26 som aldrig blev byggd. Gästinlägget är författat av Fredrik Granholm, f.d. ubåtsofficer och författare till boken ”Från Hajen till Södermanland”.

/ Skipper

-------------

Vid senaste sekelskiftet ingick de tre Nordiska kungadömena samarbete för att utveckla en gemensam ny ubåt, ”projekt Viking”. De tre länderna hade olika ingångsvärden till projektet.

Danmark hade konstruerat ubåtar senast på 1950-talet och hade således ringa ubåtstekniska kunskaper inom landet. Danmarks fyra tyskbyggda ubåtar var vid livets absoluta slutskede och det danska ubåtsvapnet riskerade att bokstavligen avveckla sig självt om det inte omgående försågs med nya ubåtar. Dess värre fanns det inget utrymme för nya ubåtar i den danska försvarsbudgeten. De danska kraven på den nya ubåten kunde således (förenklat) sammanfattas med, att den inte fick kosta något men skulle gå snabbt att bygga.

Norge har aldrig konstruerat eller byggt några ubåtar. Det norska ubåtsvapnet bestod vid den här tiden av tolv tyskbyggda ubåtar. Sex äldre (Kobben-klass) som snart behövde omsättas och sex moderna (Ula-klass) med ytterligare 20 års livslängd. Det oljestinna Norge hade höga ambitioner för de nya ubåtarna; de skulle kunna dyka djupt, vara snabba och ha stor räckvidd – pris och leveranstid var mindre viktiga.

Som synes inte helt förenliga krav på den gemensamma ubåtskonstruktionen…

Slutligen så Sverige! Sverige hade konstruerat och byggt sina egna ubåtar sedan början av 1900-talet. Fram tills sekelskiftet hade Sverige producerat 22 olika ubåtsklasser med ett intervall av ca 4-8 år mellan nykonstruktionerna. Före projekt Viking var Sverige på egen hand långt gångna med projekt ”Ub 2000” för nästa generations svenska ubåt. Ub 2000, eller ”Flundran” som den kallades i pressen, var en banbrytande konstruktion med ny smyganpassad form (”flundra”) och helt luftoberoende maskineri.

En så djärv och nyskapande design som ”Flundran” var uteslutet för norrmännens del. Tänk bara något så galet som att ta bort ubåtens torn (för att minska signaturen), det inser väl alla som kan något(?) om ubåtar att – en ubåt MÅSTE ha ett torn… (bara som ett exempel)

De pragmatiska svenskarna, som var måna om att rädda sin ubåtsindustri (nu när de svenska behoven inte räckte till för att hålla den sysselsatt), var tålmodiga och tillmötesgående för den norska ”ubåtsexpertisen”. Från Ub 2000 togs således ett kliv 20 år bakåt i tiden, till en konstruktion liknande ubåt typ Gotlands.

Mängder med arbetsmöten avhölls mellan de tre nationerna. Ett typiskt tvådagarsmöte gick till så här: första dagen grälade man om att man var oense om innehållet i föregående mötes protokoll men kunde sent på kväll enas om ett justerat protokoll (efter att svenskarna givit efter för alla norrmännens krav). Andra dagens förmiddag gick åt till att vara oense, men till slut bli överens (eftersom tiden började rinna ut), om agendan för mötet. Sista halvdagen förbrukades av norrmännens försök att förklara för svenskarna att de minsann inte kunde bygga ubåtar (trots att svenskarna var de enda kring bordet som byggt en ubåt).

Med tiden blev dock svenskarna bättre på att hantera norrmännens ”lillebrorskomplex” med sitt reflexmässiga avvisande av alla förslag som ”storebror” kom med. Om en ide först ”såldes in” hos danskarna, vilket var enkelt så länge man försäkrade att det inte skulle göra ubåten dyrare. Så kunde danskarna lansera iden på mötet, varvid norrmännen efter moget övervägande kunde acceptera det ”danska” förslaget.

Men så insåg till slut även Norge att det kalla kriget var över. Det norska ubåtsvapnet skulle reduceras till sex ubåtar typ Ula. Således försvann Norges behov av nya ubåtar och man övergav omgående Viking-projektet.

Sverige och Danmark kämpade strävsamt vidare. Svenskarna allt mer desperata att rädda sin ubåtsindustri och danskarna under försäkran från svenskarna att Viking skulle bli världens billigaste ubåt. Som av en händelse fungerade projektarbetet nu betydligt bättre sedan norrmännens ”ubåtsexpertis” lämnat projektet. Danskarna hade inga problem med att låta svenskarna göra allt jobbet åt dem, så länge priset blev lågt.

2004 beslöt så, över en natt, den danska riksdagen att lägga ner det danska ubåtsvapnet… Dödsstöten för projekt Viking!

Kort reflexion från ”en som var med”.

/ Fredrik Granholm


2 maj 2016

Gästinlägg: Skrota slussen på A 26!


Debatt är alltid bra. När den dessutom innehåller konstruktiva förslag till förändringar som ökar den operativa förmågan är den särskilt bra. Nedanstående gästinlägg är författat av Nils Bruzelius.

Nils Bruzelius är pensionerad kommendör med en lång erfarenhet inom svenskt ubåtsvapen, bl.a. som chef på de tre Näckenubåtarna och 1. adjutant/stabschef på ubåtsflotiljen. Efter sin pensionering har han avlagt en Licensiatexamen vid KTH och skrivit en avhandling om US Navy:s strategiska ubåtar. För närvarande arbetar han som lärare i Militärteknik vid Försvarshögskolan. Bruzelius är ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet.

/ Skipper
--------------------

De nu beställda ubåtarna av typ A 26 har sitt ursprung i det samnordiska ubåtsprojektet VIKING från 1990 talet. Inom detta nu nedlagda projekt drev Norge ett önskemål om en stor flexibel sluss i ubåtens förskepp. Tanken var att man från denna sluss skulle kunna sända ut dykare och norsktillverkade undervattensfarkoster. Norge har nu dragit sig ur all ubåtsanskaffning med Sverige men slussen finns kvar på de svenska ubåtarna.

Denna sluss kommer att vara sex meter lång och knapp två meter i diameter. Volymen blir därmed ca 20 kubikmeter. Om denna sluss förträfflighet försöker SAAB/Kockums övertyga oss med delvis felaktiga bilder (se t.ex. TiS nr 1, 2014, sid 33) och med tanke på den internationella marknaden är slussen döpt till Flexible Payload Lock.

Jag personligen tvivlar starkt på slussens användbarhet och jag är övertygad om att det finns bättre alternativ.

Vad är det då för fel på den föreslagna dykarslussen?

För det första kan slussen i praktiken endast användas när ubåten ligger stilla på havsbotten, vilket hon också gör på alla reklambilder. Detta är en stark begränsning av slussens användbarhet. Man riskerar även att vid bottenläge få in grus, lera eller främmande föremål som förhindrar att den stora slussluckan sluter tätt vid stängning. Om detta inträffar kan slussen inte länsas ur och ubåten befinners sig därmed i ett synnerligen besvärligt läge.

Att slussa ut dykare och undervattenfarkoster med ubåten svävande i vattnet är teoretiskt möjligt men i praktiken innebär det stora problem och risker. En svävande ubåt saknar förmåga ett bibehålla sin geografiska position och kommer att driva åt det håll vattenströmmen sätter henne. Om man försöker fixera positionen genom att ankra uppstår nya problem. Att fälla ankaret i uläge går kanske bra men att till ankars stanna kvar stabilt och avvägt på ett bestämt djup torde vara omöjligt. Dragningen i ankarvajern kommer obönhörligen att leda till att ubåten långsamt men okontrollerat pendlar upp och ned i vattenvolymen. Endast om dykarna skall lämna ubåten för att aldrig mer komma tillbaka är svävande utslussning ett tänkbart alternativ.

Vidare är sikten i vattnet så begränsad, ett tiotal meter på sin höjd i Östersjön, att dykarna riskerar att förlora kontakten med ubåten så snart man lämnat henne. Detta framgår inte av reklambilderna där dykarna obekymrat simmar omkring och sikten i vattnet är över 100 meter. Hydroakustiska fyrar är röjande så dykarna är hänvisade till fasta förbindelser, dykarlinor eller kablar, för att med säkerhet hitta tillbaka till ubåten efter utfört uppdrag.

Det är svårt att slussa in de obemannade undervattensfarkoster man enkelt kan slussa ut. I teorin går det bra och det är enligt uppgift provat inslussning med en slussattrapp nedsänkt i en bassäng. Men i praktiken är det nog svårare och det måste gå bra varje gång annars kommer ubåtscheferna inte att vilja använda slussen. När US Navy anskaffade en radioboj till sina ubåtar var det enkelt att konstruera radiobojen, att installera den ombord gick också bra, men att få ubåtscheferna att använda bojen visade sig omöjligt. Risken att radiobojens kabel skulle trassla in sig i ubåtens propeller var visserligen liten men risken var tillräckligt stor för att ubåtschefen skulle avstå från att använda bojen. Samma sak kan inträffa här.

Slussen är så stor att den begränsar antalet torpedtuber och den vapenlast ubåten kan föra med sig. Den ökade flexibilitet som tuben enligt sitt engelska namn tillför ubåten sker till pris av en betydande inskränkning av ubåtens förmåga att lösa sin huvuduppgift. Vidare undrar jag om det verkligen är lämpligt att bygga in en så stor och oprövad konstruktion i nya ubåtar. Det naturliga vore att på prov bygga in en sluss på en äldre ubåt vid dess halvtidsmodernisering. Det var den principen vi tillämpade med ubåtarnas mingördel och tillsatsmaskineri.

Hur ser då alternativet ut om man avstår från den stora slussen. 

På slussens plats får det rum minst två torpedtuber till och ubåten kan ges en mycket mer varierad och användbar vapenlast. Ubåten har i dag endast fyra tuber avsedda för tung torped. Denna torped är i för sig ett utmärkt vapen men den är inte optimal för insats mot en fientlig ubåt. Inte heller ger den möjlighet till graderad verkan. Med ytterligare två torpedtuber kan ubåten utrustas även med lätt torped. Denna typ av torpeder har funnits ombord på våra ubåtar sedan 1960-talet, ubåt typ Gotland har denna torped och även våra helikoptrar kan bära den. Denna torpedtyp är optimerad för insats mot fientlig ubåt och dess relativt lilla stridsdel ger möjlighet till graderad verkan. Ubåten kan stoppa ett fartyg utan att sänka det.

Enligt allianspartierna senaste förslag skall en ny sjömålsrobot utvecklas för att ersätta den åldrande robot 15. Ett utmärkt förslag, men förslaget att placera den typ av robot på Gotland (ön Gotland alltså) är mindre välbetänkt. En landbaserad sjömålsrobot kräver en omfattande och personalkrävande organisation med radarstationer och stridsledningscentraler utöver de personer som skall sköta om robotarna. Bättre då att bestycka de nya ubåtarna med en sjömålsrobot som kan skjutas från befintliga torpedtuber. Den personal som redan finns ombord kan ta hand om robotarna och ubåten kan med sina egna spaningsmedel upptäcka och identifiera de mål som skall bekämpas. Även industrin borde vara mycket intresserade av ubåtsalternativet, de konkurerande sjömålsrobotarna Harpoon och Exocet kan båda skjutas från ubåt.

Slutligen kan vi förse ubåten med luftvärnsrobot. Den robot som vi nu i stort antal anskaffar till luftvärnet och JAS finns i en variant som kan skjutas från en torpedtub på ubåt. Med en luftvärnsrobot i arsenalen kan ubåten försvara sig mot fientliga ubåtsjakthelikoptrar, det enda reella hotet.

Om ubåten utrustas med tung och lätt torped, sjömålsrobot och en luftvärnsrobot för självförsvar blir den en formidabel tillgång i försvaret av Sverige. En angripare skulle nog tänka över situationen både en och två gången innan han ens börjar fundera på att angripa oss. Ubåten blir fredbevarande genom avskräckning. Men detta kräver en kvalificerad vapenlast och fler än fyra torpedtuber. En dykarsluss i förskeppet skrämmer ingen. Ubåten skulle även bli billigare att bygga, ty två små tuber är alltid billigare än en stor.

Med denna artikel har jag visat på att det finns tveksamheter i det nu planerade alternativet med en stor sluss i ubåtens förskepp och att det finns ett bättre alternativ att välja. Men detta måste göras nu, snart är det för sent.

/ Nils Bruzelius

23 april 2016

Författarens kommentarer till "I sista minuten"


Batteri Tjurkö pjäsplats idag (Bild lånad från www.fortsweden.com)
Flera frågor har dykt upp efter serien som publicerats i veckan. Här reder författaren ut några frågetecken.

/ Skipper

---------------


Först tre STORA tack: till er som tagit er tid att läsa mitt opus; för alla positiva reaktioner; samt till Skipper, som gjort sig möda att publicera det.

Först vill jag nämna något om berättelsen i sig, sedan svara på några av de frågor som ställts och där utveckla en av den för att visa på hur många överväganden kan ligga bakom ett till synes enkelt beslut. till slut ska jag än en gång försöka vederlägga desinformationen om "felnavigering".

"I sista minuten" är publicerad i Marinmuseets årsbok 2010. Efter att obetänksamt tackat ja till att skriva ett kapitel, drabbades jag av viss vånda. Hur skriva utan att ta kopia på krigsdagboken, hur undvika allftör omfattande fotnoter, hur förmedla känslan i oprummet de där timmarma, och framför allt: hur göra händelseutvecklingen förståelig för den helt oinsatte?

Reslultatet blev en mycket tidsavgänsad, dramadokumentärsinfluread berättelse, som endast i smådetaljer avviker från krigsdagboken, av sekretess- och förståelseskäl. Sedan måste jag även tacka "Amiralen", som plötsligt uppenbarade sig och gav mig möjligheten att ge en rimlig förklaring till Sovjets agerande. För säkerhets skull: det är inte hans inre monologer, de är helt och hållet mina egna.

Förutom händelseförloppet var avsikten att försöka förmedla något av den nervpress, stress och arbetsbörda som sedan blev vardagsmat för stora delar av främst marinens personal.
Slutligen, att försöka avliva några av de värsta myterna och desinformationerna.

Så: några av frågorna. Ja det är kustrobotbatterimed Rb 08 som avses. Materiel och personal fanns i närområdet, och"Amiralen" räknade säkert med att även detta system kunde aktiveras på motsvarande sätt som batteri Tjurkö. Hans klocka startade ju i från den tid U 137 gick på, så han måsste räkna med möjligheten att delar av kustrobotsystemet kunde utnyttjas. För vår del gjorde personalbristen att vi inte kunde bemanna systemet, de behövdes bl a på TÖ.

AJ 37 och Rb 04: Där och då visste vi på vår nivå inte om man hunnit ladda planen vid denna tid. Någon samordning av flygvapnets och våra eventuella vapeninsatser hade inte aktualiserats vid denna tid. "Amiralens" överväganden har jag redogjort för.

Nej, inga varningsskott avlossades. Däremot genomfördes ju korrektionsskjutningarna på ett synnerligen "demonstrativt" sätt.

Så till frågan varför vi inte valde batteri Ellenabben (EN) istället? Deras ARTE 719, var ju redan "planterad" och klar. Batteriet låg på Aspö, med ARTE:n på Bollö, dvs väster om Tjurkö. Batteri EN hade 7,5 cm pjäser och betydligt kortare skottvidd än batteri Tjurkö ( TÖ). Om vi öppnade batt EN skulle Sovjets styrka enkelt kunna "runda" batt EN:s effektiva porté. EN hade också sämre möjligheter att eldleda i Gåsefjärdens närområde Öppnade vi batt EN ARTE 719, fick vi inte fram budskapet att de tunga pjäserna på TÖ var eldberedda. Batt EN, helt ögrupperat, underhålls- och transportåtgäder krävdes, dvs mer personal och fler båtar. Batt TÖ förmåga att bekämpa markmål: att inte räkna med helikopterluftlandsättning vid fritagningsförsök borde leda till krigsrätt. 
ARTE 719 på Torhamn har redogjorts för, den användes flitigt i telekrigföringen. Personalen räcker inte till att bemanna två batterier. Osv, osv. 
Osorterat? ja, men så snurrade övervägandena inledningsvis. Den grova kalibern och markmålsförmågan blev avgörande: Bemanna batteri TÖ. Bakom många till synes enkla beslut ligger omfattande bedömanden.

Källan till Mikael Holmströms bok "Den dolda alliansen" i dessa avseenden är jag.

Så "felnavigeringen". Observera att detta skrevs 2010, alltså före det Sverige fick tillgång till 2011 års informationer. Om syftet tar jag inte ställning annat än 1995 år kommissions uttalanden; givetvis kan andra syften funnits; i detta sammanhang egentligen av mindre vikt. Oavsett vilket syftet var, har det uppenbarligen krävt U 137 närvaro på svenskt inre vatten; med kärnvapenbestyckning.

1995 års kommission är enligt min uppfattning den mest gedigna och självstandiga hittills. Den arbetade under lång tid, med hög intensitet och med de bästa hjärnorna som fanns. Den arbetade strängt vetenskapligt. Dess slutsatser måste tas på största allvar av både statsledning och debattörer.

Därmed har jag också sagt att jag anser Ekelius/Mossbergs utredning, som arbetade några månader med få personer, uppenbarligen på det tidigare materialet i pappersform, vara ett beställningsverk utan tillräcklig fakta- eller vetenskaplig grund för sina slutsatser. Bl a neglierar man 1995 års konstaterande, att U 137 noga fastställt sitt läge, utan att vederlägga det med nya fakta.

1995 års kommission fastslog alltså, att "..........ubåten noga fastslällt sitt läge....". Att detta förtfarande avfärdas av vissa är minst sagt uppseendeväckande.

Men det mest uppenbara beviset anser jag att vi haft framför näsan hela tiden. Jag tar det igen. långsamt:

Ubåten går på grund.
Ubåten kör dieslarna på högvarv hela natten.
Ubåten kan definitift inte köra framåt, över grundet.
Ubåten kan definitivt inte försöka backa av grundet, DET ÄR TENKNISKT OMÖJLIGT att backa för dieseldrift.

Då finns det bara en enda vettig anledning att ligga och väsnas hela natten: att ladda batterierna för att SEDAN försöka backa av grundet med eldrift.

Ubåt som befinner sig vid Bornholm eller NÅGOT annat ställe, på rutinuppdrag eller övning, knallar ALDRIG omkring med tomma batterier.

En sovjetisk ubåtschef, med kärnvapen ombord, som uppträdde så skulle omgående få en lång vistelse i ett kallt klimat, bokstavligen

Ubåt har bara tomma batterier om den är på speciellt uppdrag i speciellt område, där den inte kan snorkla , därför att den inte får upptäckas där och tvingats till undervattensläge och hindrats att snorkla av yttre omständigheter.

Eller, enklare uttryckt: genomföra ett uppdrag på annan stats territorium.

Tack
Rolf Lindén

22 april 2016

Tu-22 över Östersjön och M-55 över Norrland



Igår flög två stycken strategiska bombflygplan av typen Tu-22M3 Backfire över Östersjön. Samma flygplanstyp som enligt Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg övade kärnvapenanfall mot Sverige i samband med "ryska påsken".

Flygföretaget övervakades enligt Försvarsmakten av svenska JAS 39 Gripen.
Edit: Trots att ett dygn har gått sedan händelsen har media fortfarande inte rapporterat något.


Samma dag genomförde ett ryskt statsluftfartyg en flygning över svenskt territorium, ett flygplan som enligt Försvarsmakten har brutit mot tillträdesbestämmelserna. 


Flygplanet av typen M-55 Geophysica har enligt uppgift genomför verksamhet i Sverige på uppdrag av ett tyskt företag. Det ryska statsluftfartyget skulle lämnat svenskt territorium senast den 18 april. Flygplanet lämnade ej svenskt territorium enligt det förlängda tillståndet och bröt således mot bestämmelserna i tillträdesförordningen. I går genomfördes en flygning från Kiruna till Ryssland via Finland på 17.000(!) meters höjd. M-55 är ett höghöjdsspaningsflygplan motsvarande prestanda som det mycket kända amerikanska "spionflygplanet" U-2.

Se även artikel hos SR P4 där det påstås att förseningen beror på "tekniska fel".

I en artikel i Norran framgår det att Försvarsmakten "inte känner till detaljerna om vilken slags forskning det handlar om".







20 april 2016

I sista minuten - Fem timmar på en arbetsplats i kalla krigets skugga (Del 4 av 4)



Här publiceras den fjärde och sista delen i berättelsen från U-137 incidenten signerat Rolf Lindén som då var chef för operativa sektionen (C Op) vid Blekinge kustartilleriförsvar, och var den person som i praktiken ledde verksamheten från fredsstabsplatsen under de kritiska timmarna och dygnen. 

Har du inte läst Del 12 och 3 så gör det först!

/ Skipper

--------------------------

Epilog

Bemanningen slet som djur på Tjurkö. Vid 22-tiden var eldledningen inmätt och horisonterad. De sovjetiska fartygen övervakades minutiöst, nu med spaningsmod igen. Ett av fartygen hade ju inte stoppat i tid, utan kommit in nästan 500 meter på svenskt vatten, innan en ilsken morsesignal från en av våra torpedbåtar fått den att skyndsamt vända.

Teknikerna hade det ännu värre: först skulle pjäsdatorn monteras, och det är ju första gången på det här batteriet….. Sedan skulle förbindelserna till eldledningen kopplas in, men det var bemanningen på den rörliga eldledningen väl förfaren med. Vid tretiden är systemet hopkopplat och en timma senare är alla kontroller och dubbelkontroller klara.

Rapporten går till OP-rummet:
”Vi är eldberedda! Pjäsen har högsta eldberedskap! Målföljning kan omedelbart påbörjas – tid till första skott är max 30 sekunder!” 

Från oprummet går omedelbart en begäran till Militärbefälhavaren att få korrektionsskjuta pjäsen klockan 0600. När man skjuter på tjugo tusen meters avstånd, är granaten uppe på nästan sextusen meter, innan den vänder ner igen och den är i luften i över en minut. Inte nog med att lufttryck, luftfuktighet, vindriktning och vindstyrka, olika på varje höjd, påverkar den. Jorden har ju faktiskt roterat lite grann, innan den kommer ner igen. Dessutom påverkar krutets temperatur och eldrörets förslitning skottvidden. Allt det där beräknas förstås, men särskilt de atmosfäriska värdena är mariga. Därför ställer man helt enkelt in ett avstånd och en riktning till en punkt på havet, där man bedömer att eld kan behöva öppnas, skjuter ett par granater, ser hur mycket de missar punkten och ställer in en korrektion, så att man träffar prick vid nästa gång, man öppnar eld i området.

Nej, inget tillstånd till korrektionsskjutning. Men ett dygn senare, prick klockan 0600, drabbas de sovjetiska hydrofonisterna och ubåtsspanarna av ett visst obehag. Plötsligt kommer två 15,2-centimetersgranater nedvrålandes på bara ett par tusen meters avstånd. Innan de hinner få av sig lurarna har nästan fyrtio kilo trotyl detonerat, åtta meter under vattenytan. Det tar tid att få hörseln tillbaka efter sådant. Den första korrektionsskjutningen är genomförd.

Torsdag, en vecka senare. Klockan 1630. Statsminister Thorbjörn Fälldin inleder sin direktsända presskonferens. Överallt lyssnar folk på radio eller ser på TV:n, nästan lite nonchalant. Det här börjar bli vardagsmat, allt har ju gått bra hittills….. Plötsligt stelnar alla till, även framför TV:n i OP-prummet. Vad är det karln säger?

”.. är en allvarlig kränkning av Sveriges suveränitet och territorium, redan detta att ett främmande örlogsfartyg tränger in på ett militärt skyddsområde. Vad som är ännu allvarligare och vad jag nu för första gången ger offentlighet åt är, att enligt de undersökningar, som vi företagit, är den sovjetiska ubåten med stor sannolikhet bestyckad med kärnvapenladdningar. Med en ännu större sannolikhet – en sannolikhet, som gränsar till visshet – kan det sägas att uran-238 finns ombord. Och ingen har kunnat finna någon annan användning för detta uran. Detta gör, att det här i själva verket rör sig om den mest uppseendeväckande kränkningen mot Sverige sedan andra världskriget"

 Det blir dödstyst i OP-rummet. Och i hela Sverige!







Utdrag ur Överbefälhavaren, general Lennart Ljungs tjänstedagbok, utgiven 2010:

1981-11-04: ”Kl 1630. Det blev en utomordentlig chock, när statsministern inledningsvis meddelade, att han ansåg, att det fanns kärnvapen ombord. Fälldin gjorde ett enligt min mening mycket bra framträdande. Lugnt, allvarligt och nästan landsfaderligt. Det stämde väl överens med hans agerande under alla dessa nio dagar.”.


1995
Ytterligare en kommission har just presenterat sin utredning. Den här består av Sveriges främsta tekniska experter. Inga politiker, inga militärer. Och den har bara granskat en begränsad del av våra tekniska bevis. Vittnesmålen från människor som till och med tagit på en ubåt, är bortsorterade. Bara tekniska bevis räknas.

Precis som alla de andra kommissionerna, som jag också har varit med att ta fram underlag till, har även den här brukat komma med krav på kompletterande underlag på fredagarna, gärna på eftermiddagen. Det är åtskilliga gånger helgresan till familjen och Blekinge blivit inställd. Kvar i Stockholm, in i det ofantliga underrättelsematerialet för att rota fram det som frågas efter.

Ljudupptagning. Magnetisk registrering. Videoupptagning med IR-kamera. Alltid i original. Men det blev den bästa rapporten. Den konstaterar, kort och koncist, att:

” ……… av det material som granskats, har kommissionen dragit den otvetydiga slutsatsen, att Sverige utsatts för kränkning av främmande makt minst tio gånger……”

Beträffande U 137 skriver kommissionen:

” …………… det är ställt utom allt tvivel, att U 137 grundstötning inte berodde på felnavigering. Ubåten har noga fastställt sin position ………. 

Tack. Det hade lönat sig att ta ner hela kommissionen till Gåsefjärden. En natt vid samma tid på året, med samma ljus- och väderförhållanden som vid grundstötningen, fick kommissionen, ombord på ett av våra fartyg, exakt följa U 137:s spår, med varje gir, uppehåll och annat, från långt söder om Utklippan, ända in på Gåsefjärden, ända in i militärledens enslinje. Men den här gången var inte det bakre ensmärket nedrasat, det doldes av ett mörkgrönt, militärt kamouflagenät.

Kommissionen gjorde också en mycket stark knytning mellan U 137:s uppträdande och de hemliga svenska torpedprovet.

I själva verket hade U 137 tålmodigt väntat länge, allt ör länge på botten utanför Gåsefjärden. När väl svenskarnas provskjutning med den nya hemliga antiubåtstorpeden börjat, passerade den svenska ubåten vid ett tillfälle på mindre än 1000 meters avstånd. När provet var slut, hade U 137 nästan ingen batterikapacitet kvar. Hon kunde inte gå utåt för dieseldrift eller snorkla, där hon låg. Den svenska ubåten skulle genast höra och helikoptrarna och radarspaningen se henne. Återstod bara att smyga in mot Gåsefjärden för att ladda batterierna. Det var inte första gången. Själva inpassagen måste förstås ske i övervattensläge. Dessutom kan man passa på att lösa ännu en av uppgifterna: har svenskarna flyttat på sina kontrollerbara minlinjer? I somras fälldes ju minor på nytt här inne.

När U137 stod på grundet och körde sina dieslar på högvarv hela natten, försökte hon inte backa loss. Den ubåtstypen KAN INTE BACKA VID DIESELDRIFT! DEN KAN BARA BACKA VID ELDRIFT! Enda anledningen till, att hon körde sina dieslar hela natten var alltså, att hon försökte ladda sina tomma batterier för att SEDAN försöka backa loss för eldrift.

Det finns ingen ubåtsskeppare i världen som skulle knalla omkring på övning eller rutinuppdrag med tomma batterier.

Att besättningen, som enligt egna vittnesmål samt loggboken passerar fyrar, oljefläckar, drivis, öar och så vidare, inte inser, att de befinner sig på främmande territorium strax FÖRE grundstötningen, är förstås både häpnadsväckande och på ren svenska skitprat. Att U 137 heller, enligt alla internationella regler, inte avgav nödsignal direkt efter grundstötningen är förstås lika talande. För tydlighets skull: Om man är ubåt, inte hemma och står på grund: då är man med säkerhet på någon annans område!

Mer än femton år senare. förre statsministern Thorbjörn Fälldin intervjuas i radions P1 om U 137:s grundstötning. Fälldin avslöjar att FRA vid 21-tiden på kvällen uppsnappat en signal från den befälhavande amiralen till högkvarteret i Moskva. Innebörden är, att han just har stoppat fritagningsflottan, därför att av alla tecken att döma, kommer svenskarna försöka ingripa med vapenmakt, om han överskrider gränsen, trots Sovjets överlägsenhet. Ska han fortsätta………….?

Svaret dröjer till morgonen och uppsnappas också av FRA.
Ett enkelt nej.

”Ja, det har jag själv redan räknat ut. Tillfället är förbi. Svenska attackplan hänger redan i luften och rör jag ett lillfinger, har jag varenda Viggen över mig efter femton minuter. Och utanför Gåsefjärden får väl knappt sillarna rum, som den svenska flottan rumsterar. Det där förbannade Tjurköbatteriet betyder heller inte någonting längre, inte nu. Skulle jag kanske ändå ha fortsatt igår, klockan 2100? Ja, hur som helst, nu kan de inte komma med några överraskningar.”

Han har fel – en gång till.
Det kommer hans hydrofonister att bli varse – i morgon bitti, klockan 0600……


2001
I morgon är det exakt tjugo år sedan U 137 gick på ute på Gåsefjärden. Vi är tio-talet personer i den eleganta, vackert upplysta salongen. Vi ska delta i invigningen av Marinmuseets utställning om den uppseendeväckande händelsen. Klockan tolv i morgon, med pompa och ståt, öppnas portarna. Men här har vi det trevligt, till och med gemytligt. Besedin, andreofficeren på U137 och jag småpratar. Vi har nu träffats flera gånger tidigare. Den ryska vodkan smakar utmärkt och samtalet flyter lätt, ända tills någon abrupt ställer frågan till Besedin:

”Visste ni verkligen inte var ni var?”

Han svarar, med ett skratt:
”-Klart att vi visste var vi var!”

”-Men hade ni någon uppgift?”

”-Klart att vi hade en uppgift!”

"-Vilken då?”

Ett vänligt, men menande leende till svar...

”-Men kärnvapen då, hade ni det?” 

”-Det är klart, att vi hade kärnvapenstridsspetsar. Våra torpeder var så oexakta och våra mål så stora, att vi måste ha största möjliga vapenverkan!” 

Efter några ögonblick av total tystnad börjar samtalen igen, tvekande, lite osäkert.
Det tar en stund, innan den goda stämningen åter infinner sig.
Jag har noggrant memorerat Besedins nästan nonchalanta svar.




2011
År 2011 får forskare i studien om ”Det kalla Kriget” tillgång till U 137 topphemliga operationsorder, där det bl a framgår att hon är kärnvapenbestyckad.

Två höga f.d. sovjetiska marinofficerare uppger också till svensk underrättelsepersonal, att fritagningsstyrkan stoppade efter överväganden där man kom fram till att svenskarnas överlägsenhet i kaliber (Tjurkö-batteriets 15,2 cm pjäser) gjorde att man inte kunde gå över gränsen utan tillstånd.


----------------------

Stort tack till Rolf Lindén för att jag fick möjlighet att publicera denna unika berättelse. Det vi alla bör fundera över är hur en liknande situation skulle ha hanterats idag. Finns samma politiska beslutsamhet nu som då? Har vi tillräckligt med militära resurser för att kunna hantera stå emot och hantera en liknande händelse, och framför allt, hade Ryssland agerat på samma sätt idag som då givet nuvarande förutsättningar, efter fullbordat faktum? Dv.s. förhållandevis återhållsamt.

/ Skipper