14 september 2014

Stalltipset

Så här tror jag slutresultatet i valet blir:

M    21%
C      8%
FP    7%
KD   5%

Alliansen   41%

S     29%
MP   9%
V      5%

Rödgröna   43%


SD   11%
FI      4%
Övr   1%


Vi får väl se när det hela är klart om några timmar....



13 september 2014

Sanningens minut närmar sig...



Om det möjligen har undgått någon så stundar valet till Sveriges riksdag, kommuner och landsting och framåt natten mot måndag så kommer vi få svaret på hur röstfördelningen ser ut. Huruvida vi redan under natten kommer att få svar på vem/vilka som kommer att styra Sverige under de kommande fyra åren är dock inte lika självklart om man tittar på hur de senaste opinionssiffrorna ser ut. Det ser ut som att det kan vara ett parlamentariskt kaos som väntar.

I dagsläget handlar det inte om vilket block som vinner valet och som därmed kommer att styra Sverige eftersom inget av blocken ser ut att få egen majoritet. Det rödgröna blocket som inte ens har en intern uppgörelse når inte högre än 46,4% enligt Ipsos senaste mätning.  Detta genererar åtminstone tre större problem. För det första ska S komma överens med MP vilket inte lär vara snutet ur näsan. För det andra så kräver en regeringsbildning med dessa siffror stöd av Vänsterpartiet, vilka Stefan Löfven egentligen inte vill ha med i en regering. För det tredje så kommer ytterligare stöd att krävas i syfte att åstadkomma majoritet i riksdagen. Från vilket parti då kan man undra?

Att det borgerliga blocket skulle gå från mätningens 39,6% till att få egen majoritet är enligt min bedömning en praktisk omöjlighet. Därmed så är båda blocken beroende av "någon annan" för att få igenom sin politik och därmed är det parlamentariska kaoset ett faktum.

Ett annat stort problem som kommer att uppstå är om Feministiskt Initiativ kommer in i riksdagen. Detta av flera anledningar. Jag har dock svårt att tro (jag vill ej tro) att Socialdemokraterna skulle vända sig till Gudrun Schymans mans- och försvarshatande gelikar i syfte att få igenom sin politik. Skulle han vända sig dit så tror jag det kommer bli oerhört svårt att få igenom den politik som Socialdemokraterna driver. FI vill som bekant bl.a. avveckla hela försvaret och i ett första steg vill man skära ner det med en fjärdedel.

Återstår då att se hur stor del av rösterna Sverigedemokraterna kommer att få och om man ånyo blir vågmästare i riksdagen, något som partiet givetvis hoppas på. Det skulle inte alls förvåna mig om partiet blir det tredje största partiet i riksdagen och att man får röstsiffror som ligger runt 12% och därmed kommer att mer än fördubbla sina mandat i riksdagen. Anledningen till att opinionssiffrorna inte är sådana i dag är givetvis att det finns många som vid opinionsmätningar inte vill uppge att man avser rösta på SD.

Kaoset lär bli stort och jag utesluter inte alls att det kan bli ett nyval (eller extraval som den korrekta termen är) om regeringspartierna inte får igenom sina beslut och sin budget under det första kvartalet. Senaste gången vi hade ett nyval i Sverige var 1958.


Försvarspolitiken

Riksdagsvalet i morgon (och därmed kommande budget för 2015) kommer även att utgöra den näst sista enskilda tidpunkten inom överskådlig tid för våra folkvalda politiker att kunna vända den ständigt nedåtgående trenden när det kommer till finansieringen av vårt försvar och därmed också skapandet av försvarsförmåga. Den sista hållpunkten under överskådlig tid blir försvarsbeslutet som kommer att beredas och fattas under 2015.

Men att sitta ner och göra ingenting för att invänta ett försvarsbeslut 2015 kan vara farligt och bli oerhört ödesdigert när det samtidigt pågår ett krig i Europa. Ukrainas premiärminister Arsenij Jatsenjuk uttalade i dag vid en internationell konferens i Kiev att "Vi är fortfarande i stadiet krig, och den huvudsakliga angriparen är Ryska federationen. Putins mål är att ta hela Ukraina. Ryssland är ett hot mot världsordningen och hela Europas säkerhet." Dessa realiteter för ett av Europas länder tycks tyvärr återigen ha blivit helt underordnat debatten om skatter, vård, skola och omsorg här hemma i det lugna och trygga Sverige.

Är man intresserad av försvarsfrågor och anser att dessa är helt eller delvis avgörande för hur man ska rösta i morgon kan man med fördel ta del av sammanfattningen av de olika partiernas försvarspolitik hos Wiseman. Men det räcker egentligen att läsa det andra och tredje stycket för att den försvarspolitiska novisen ska kunna skapa sig en tillräckligt god uppfattning om var partierna står.
– Prioriterar man som väljare högre försvarsanslag, ska man rösta på Folkpartiet, Kristdemokraterna eller Sverigedemokraterna, där den största skillnaden är att de två föregående är NATO-vänliga medan Sd vill se fortsatt alliansfrihet. 
– Anser man att det nuvarande säkerhetsbegreppet är förlegat och att försvarsanslagen bör minskas, ska man i rösta på Feministiskt Initiativ eller i andra hand Miljöpartiet.

Jag vill dock göra ett tillägg angående Kristdemokraternas relation till ett medlemskap i NATO. För inte alls så länge sedan var KD ett parti som var uttalad motståndare till NATO. I dag har man svängt och verkar i dag för att utreda ett medlemskap. Inom partiet är man dock fortfarande splittrade. Partiets försvarspolitiska talesperson Mikael Oskarsson är en stark förespråkare av ett medlemskap samtidigt som partiets utrikespolitiska talesperson Désirée Pethrus är mer skeptisk. Partiledaren Hägglunds uppfattning är att frågan skall utredas och därmed tar han inte ställning i dagsläget. Jag delar Wisemans uppfattning att partiet är NATO-vänliga, dock inte i den omfattning som krävs för att kunna stämplas som klara med frågan.

Min slutsats av den analysen landar därför i att Folkpartiet därmed är det enda partiet som vill öka försvarsanslaget (om än för lite och för sent) och samtidigt aktivt driver frågan för ett medlemskap i NATO. Inom Folkpartiet är det slutgiltiga ställningstagandet redan avklarat. Folkpartiet blir således det enda partiet med en kombination som kan skapa en ökad egen säkerhet inklusive att det skulle ge verkliga säkerhetsgarantier och inte de luftslott som samarbeten inom EU och Norden i praktiken innebär. Folkpartiet har som det mindre regeringspartiet dock varit bakbundna av den nymoderata synen på försvar och säkerhet och har bedömt fått stå tillbaka för att få igenom sin skolpolitik under innevarande mandatperiod. Hur man kommer att agera i en framtida regering eller vid en valförslust är något oklart.

Försvarsdebatten

Med bakgrund av det ständigt försämrade omvärldsläget och det faktum att försvaret mot alla odds blev en valfråga så är det ändå underligt att försvarsdebatten förs på en så pass låg nivå som den gör. Partiledarna för de två stora partierna, Reinfeldt och Löfven är de som sticker ut mest då de upplevs som både ointresserade såväl som som dåligt pålästa, två faktorer som förvisso hänger samman.

På tal om låg nivå så verkade Stefan Löfven ha tagit över just mantrat "låg nivå" från Cecilia Widegren när han i gårdagens debatt uttalade just denna fras i samband med att Rysslands upprustning skulle beskrivas.

Fredrik Reinfeldt var inte bättre då han skulle framhäva regeringens personalförsörjningsreform som helt avgörande för vår försvarsförmåga. Inte nog med att han ondgjorde sig över hur dåligt försvaret var tidigare ("det gick ju inte att använda") innan Alliansen tillträdde så förklarade han även att hans nya försvar ska övas mer och kunna användas direkt och behöver helt annan och modern materiel. Tyvärr var det ingen som upplyste Reinfeldt om några grundläggande fakta. Insatsorganisationen IO14 är inte finansierad. Inte ens enligt "krona för krona- principen" Dessutom blir det extra beklämmande att den moderna materiel som han tar upp har växt sig till ett ofinansierat berg av materiel som under hans två mandatperioder vid makten växt till över 50 miljarder. När det kommer till övningsverksamheten så var det inte heller någon som hade förmågan att förklara att pengar till förbandens övningsverksamhet har minskat med 144 miljoner jämfört med föregående budgetår. Så var det med dessa satsningar på det användbara försvaret.

Tyvärr fokuserar försvardebatten ofta på helt fel saker. Politikerna fastnar i frågeställning som är enkla att förhålla sig till. Ett exempel från gårdagen är att Miljöpartiet och Vänsterpartiet tror att anskaffningen av "Super-JAS" är den stora frågan som måste debatteras, men så är det givetvis när man varken vill eller har förmågan att ta till sig de realiteter som styr försvar- och säkerhetspolitiken. Sjöstedt försökte till och med vända frågan till att den skulle handla om klimathot... Det är därför synd att inte frågorna i debatterna handlar mer om den grundläggande frågan om hur relevant vårt eget försvar är givet omvärldsläget, Rysslands agerande och det pågående kriget i Europa?

De enda av partiledarna som uppenbart verkade behärska frågorna i försvarsdebatten på ett relevant sätt var Jan Björklund, men även Jimmie Åkesson. Åkesson var den enda som egentligen svarade på Anna Hedenmos fråga huruvida vi kan försvara oss. Åkessons svar var ett rakt och tydligt JA, med tillägget "på ett ställe på en vecka om nio år".

Sammanfattningsvis....

...så konstaterar jag att valet kan komma att bli en rysare i flera aspekter, och i synnerhet när det kommer till försvarsfrågan. Om Alliansen tar hem en valseger så vet vi redan nu hur det blir. Då kommer vi att få ett tillskott om 5,5 miljarder till försvaret men den lilla detaljen att detta tillskott kommer att effektueras först år 2023, d.v.s. om 9 år. Innan dess har vi haft tre riksdagsval, 2014, 2018 och 2022 och innan valet 2018 så har "satsningen" inte ens överstigit 1 miljard... Detta manifest presenterades efter att Ryssland annekterade Krim bör också tilläggas. Trovärdigheten runt Alliansens "satsning" på försvar och säkerhet faller därmed tungt till botten.

Socialdemokraterna vill mer än Alliansen här och nu vilket jag har respekt för, även om det inte är några stora pengar det handlar om. Men hur det blir med detta i praktiken vet vi egentligen väldigt lite om innan det blir skarpt läge. Dessutom ska Socialdemokraterna komma överens med sina bästa kompisar i Miljöpartiet som både vill skära ned samtidigt som man vill skapa ett "ickevåldsförsvar" vad nu det kan vara...

Det inrikespolitiska läget när det kommer till försvarsfrågan kan nog inte bli värre med tanke på vad som händer i ett land på andra sidan Östersjön. 

Ett annat problem med försvarsdebatten är att väldigt få människor i Sverige begriper vad man talar om eftersom de flesta inte känner till referensen, d.v.s. var tar debatten sitt avstamp? För att fullt ut kunna förstå och förhålla sig till de saker som debatteras så måste man känna till vilket försvar och därmed vilken nivå på säkerhet vi har i dag.

Jag har under den senaste tiden ställt vissa kontrollfrågor till personer jag känner, men som inte har någon insyn i försvaret. Jag har bland annat frågat hur många större stridsfartyg de tror att vi har i flottan? Svaret är att de inte har en aning och när jag har bett om en gissning så har svaret flera gånger landat runt 50 fartyg. När jag berättat att den verkliga siffran är sju (7) så tappar många hakan av förvåning. Jag har även ställt samma fråga om antalet stridsflygplan och flera personer har hänvisat till att eftersom vi faktiskt har haft världens fjärde största Flygvapen så måste det nog fortfarande vara rätt så stort och siffror mellan 200-500 flygplan har nämnts. Den verkliga siffran är som bekant 100 och kommer genom riksdagsbeslut att krympa ytterligare till 60 inom kort.

Det jag vill säga med ovanstående resonemang är att kunskapen om vårt försvar bland svenska folket är på tok för låg. Kunskapsnivån runt försvarsfrågorna och insynen i Försvarsmakten kommer dessutom att minska ytterligare när effekterna av värnpliktens avskaffande har fått verka genom fullt ut. Det är också därför som våra politiker i direktsänd TV kan tillåtas att stå och hävda att man genom diverse reformer satsar på försvaret och stärker försvarsförmågan. utan att någon höjer på ögonbrynen. Därmed så kan folket i stugorna koppla av och känna sig trygga i vetskapen om att vår beredskap är god - allt till våra politikers belåtenhet så att skattekronorna kan läggas på andra samhällsreformer där det enskilda partiet kan samla pluspoäng inför kommande val. 

I morgon vet vi åtminstone hur rösterna är fördelade, alltid något...

Se gårdagens debatt om försvaret här nedan.


2 september 2014

Krig i Europa och reduceringen av Sveriges försvar fortsätter

Även om det till synes verkar finnas en enorm beröringsskräck hos svenska politiker för att använda ordet krig så pågår det just nu ett krig i Europa. Ryssland har genom ett strategiskt överfall först tagit Krim och har enligt nya uppgifter i media nu även satt in reguljära trupper i östra Ukraina vilket är en katastrofal utveckling. 

Det var inte särskilt länge sedan försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren (M) skrev och berättade för oss att ”Europa är säkrare än på länge och att Ryssland drar sig österut”. Detta trots att det har funnits en mängd indikatorer som tyder på raka motsatsen vilket flera av oss försvarsdebattörer varnat för under en längre tid och med allt större intensitet.

Redan 2007 deklarerade Ryssland att man avser bryta CFE-avtalet, ett nedrustningsavtal som begränsar konventionella vapen i Europa. Samtidigt startades ett upprustningsprogram som innebar att Ryssland kommer att satsa motsvarande 5000 miljarder kronor på att rusta sitt försvar fram till år 2020. Nu ökar man dessutom takten och 2017 kommer man lägga hela 25% av statsbudgeten på försvaret. Konsekvenserna blir att andra samhällsfunktioner får stå tillbaka och likheterna med ett Ryssland under sovjettiden är väldigt tydliga.

När Ryssland gick in med militära förband i Georgien 2008 var det en indikator som rimligtvis borde inneburit att svensk försvars- och säkerhetspolitik borde ha reviderats i grunden, men så har inte skett. När Ryssland nu gör om samma sak igen genom att gå in i Ukraina så debatteras frågan högt som lågt av politiker samt i media, men när det kommer till praktisk handling sover den svenska försvarspolitiken vidare i djup Törnrosasömn.

Med bakgrund av ovanstående och hur utvecklingen i Ryssland har sett ut under perioden sedan 2007 så blir det extra intressant att titta i backspegeln för att se vad som hänt med det svenska försvaret under samma tidsperiod.

Vårt flygvapen kommer genom politiska beslut att reduceras från 100 till 60 stridsflygplan av typen JAS 39 Gripen. Denna låga numerär kommer inte ens att kunna försörja de fyra stridsflygdivisionerna vid F 17 respektive F 21 med tillräckligt många flygplan. För Arméns del så har antalet artilleripjäser halverats, antalet stridsvagnar kommer att reduceras från 120 till 56 och det mest kvalificerade luftvärnssystem man har (Rb-97) är en produkt framtagen på 60-talet. Marinens verkansdelar består i dag av fyra ubåtar, en amfibiebataljon samt sju korvetter vars planerade luftvärnsrobotsystem ströks av regeringen samma år som Ryssland gick in i Georgien. Detta var bara ett av flera projekt som regeringen strök i syfte att bl.a. frigöra pengar till det tredje jobbskatteavdraget vilket även fick dåvarande försvarsminister Mikael Odenberg att avgå då han inte kunde stå bakom en sådan försvarspolitik.

Som lök på laxen så har regeringen även anvisat Försvarsmakten att spara 500 miljoner kronor årligen på personalkostnader vilket innebär att man måste minska andelen heltidsanställda officerare, soldater och sjömän. I Försvarsmaktens svar till regeringen den 28 maj i år har man uppgett att konsekvenserna av detta beslut blir så omfattande för den operativa förmågan att man starkt avråder från att fullfölja beslutet. Regeringen har inte återkommit med något förtydligande och därmed kommer Försvarsmakten att genomföra dessa beslutade reduceringar.

Sådan ser verkligheten ut bakom kulisserna och när media nu rapporterar om att det pågår ett krig i Ukraina med Ryssland som angripare så borde den omedelbara följdfrågan till våra politiker och experter vara huruvida vårt eget försvar är dimensionerat för att kunna hantera det rådande omvärldsläget i dag och i morgon? Men frågan uteblir och anledning är oklar.

För att citera en tidigare svensk statsminister så tror jag att huvuddelen av Sveriges befolkning fortfarande är invaggade i en falsk trygghet om att ”vår beredskap är god”. I ett Sverige där inget politiskt block vill betala priset för vad ett relevant försvar kostar, och där uppenbart inget block vill driva frågan om NATO som är det enda samarbetet som skulle kunna ge oss verkliga säkerhetsgarantier. Därför måste riksmedia bli den instans som tar på sig uppgiften att syna korten och förmedla den verkliga bilden till en större allmänhet om sakernas tillstånd rörande vårt försvar och ställa det i relation till ett helt nytt säkerhetspolitiskt läge.

Rådande omvärldsläge kräver nu en förnyad översyn då slutsatserna i försvarsberedningens rapport i flera avseenden redan är överspelade alternativt för klent utformade. Men till skillnad från alla tidigare rapporter och beslut inom detta politikområde så krävs det nu att ord omsätts till handling och det måste dessutom ske snarast, för i morgon kan det vara för sent.

25 augusti 2014

Gästinlägg: Han bytte sydvästen mot en båtmössa – välkommen ut Skipper!

Det här inlägget är, och kommer att vara unikt på den här bloggen. Det är första och sannolikt sista gången ett helt inlägg kommer att handla om mig som privatperson, och inte om de frågor jag väljer att skriva om annars, d.v.s försvarsfrågorna.

Jag fick i går kväll ett gästinlägg mailat till mig från en tidigare gästskribent på den här bloggen, nämligen SeaBear. Ett inlägg jag givetvis blev väldigt glad av att läsa. Det är inte varje dag man får ett sådant hyllningsinlägg i mailkorgen. Stort tack för det SeaBear, jag blev verkligen rörd.

Gårdagen var givetvis mycket omtumlande och uppmärksamheten runt det faktum att bloggaren Skipper nu helt plötsligt hade fått ett namn i samband med vår debattartikel i gårdagens DN översteg vida vad jag hade förväntat mig. Det var full trafik på alla sambandsmedel hela dagen. Jag blev utöver alla ryggdunkningar intervjuad av lokaltidningen redan på förmiddagen och finsk media (2) (3) hörde av sig under eftermiddagen, en intervju som Johan Wiktorin tog hand om på ett föredömligt sätt. 

Andra blogginlägg som jag vill uttrycka min uppskattning för är signerade av mina goda vänner Sjätte mannen och Commander. Stort tack till er!

I dag har jag fått väldigt många positiva kommentarer från många av mina kollegor, både på min arbetsplats och från andra delar av Försvarsmakten via mail. Även från personer jag aldrig har träffat. Tack! Ni vet själva vilka ni är. 

I bilen på vägen till jobbet i dag blev jag även intervjuad för SvD räkning av Mikael Holmström. 

Men det som väger tyngst av allt är ändå Marinchefens artikel på Marinbloggen som på något sätt är den slutgiltiga bekräftelsen på att attityderna till öppenhet och debatt inom Försvarsmakten faktiskt är förändrad i grunden. Tack för det Amiral, du är ett föredöme!

Aldrig hade jag trott att det skulle bli sådan uppståndelse för att en enkel örlogskapten, förvisso med en hel del åsikter, klev ut i ljuset från en undanskymd tillvaro på webben.

Nog om detta, och nog om mig som person. I morgon återtar bloggen sin ursprungliga form och därmed också sakfrågorna. Men först gästinlägget från SeaBear. Tack!

/ Skipper

------------------------ 

Flitigt citerad i fikarum och mässar! Doldisen och sanningssägaren som lyft fram marina frågor på ett sätt som många velat men inte vågat eller kunnat.
Vem är det, var finns han? 

Är det flera, kan man verkligen skriva så mycket och så initierat på egen hand? Hur vågar han kritisera som han gör? Nyfiket har alla undrat om det är kamraten bredvid oss, eller någon djupt inne i högkvarteret som vågat ställa saker på sin spets i debatten om vår marin.

Nu står det klart för alla att vår främste marina försvarsbloggare inte bara en piprökande gammal sjöman i sydväst, utan en livs levande örlogskapten vid 3.Sjöstridsflottiljen i Karlskrona. Om han nu kommer gastalta sig genom ett janusansikte (huvud som avbildar två ansikten) eller om han vackert fortsätter sutta på sin pipa det återstår att se.

Spekulationerna har varit många och gissningarna om vem som döljer sig bakom alias Skipper har ofta pekat mot någon centralt placerad, högt uppsatt och med mycket god insikt i Försvarsmakten. Att många fått den bilden är inte så konstigt då det som skrivits på bloggen vittnat om kunskaper både på bredden och på djupet. För att kunna förmedla det som Skipper gjort på sin blogg, kan man inte bara haspla ur sig enkla tyckanden, man måste vara väl inläst på vad som beslutas och processas inom Försvarsmakten, högt som lågt, men även politiska processer och beslut (och ickebeslut!). För att bli tillräckligt initierad och kunna skriva med sådan trovärdighet, krävs ett enormt engagemang, vilket man knappast tror är möjligt vid sidan av ett annat arbete. Det är synnerligen imponerande!

Fyllt viktiga funktioner med sitt bloggande

Skipper har genom sitt bloggande och twittrande fyllt flera funktioner. Den tydligaste har väl varit att föra en konstruktiv debatt kring vår marina förmåga mot såväl politiker som försvarsmaktsföreträdare. Men han har bidragit med mycket mer än så!

Skipper har genom sitt bloggande också öppnat upp debatten bland oss övriga försvarsanställda, han lyfter fram sådant som sedan flitigt diskuteras vidare på mässar, bryggor och gångbord. Skipper har bidragit till att skapa en större transparens i Försvarsmakten, där han skrivit så initierat att man från myndighetens sida oundgängligen måste bemöta och besvara hans påståenden. Det är ju så, att om ingen vänder på stenen är det få som undrar vad som finns under den, och ingen behöver heller stå till svars eller bemöta det. Jag vill mena att Skipper med övriga försvarsbloggare faktiskt är de som fått Försvarsmaktens vision om öppenhet att gå från tomt prat till verklighet. För detta är de värda myndighetens stora tack!

Sist men inte minst har det varit mycket lärorikt att läsa bloggen. Jag tror det är många som idag har en helt annan förståelse för hur politiska beslut påverkar oss, och vad konsekvenserna av Försvarsmaktens prioriteringar innebär. Skipper har förmågan att sammanfatta det komplexa och omfattande för att sedan förmedla det på ett sakligt och enkelt sätt. Detta gör att många i organisationen idag är betydligt mer upplysta än de tidigare var!

Respekt i offentlighetens ljus

Att Skipper nu väljer att träda fram har jag all respekt för och jag inbillar mig att den märkliga känslan av att hela tiden vara omtalad och citerad är påfrestande. Att skriva om sin arbetsgivare, sin arbetsplats och i vissa fall arbetskamrater, för att sedan gå till jobbet för att höra reaktionerna kan säkert vara roande, men naturligtvis också skrämmande. Även om den stora merparten är positiv, så finns ju de som anser att Skipper bara vill förmedla problem, är bakåtsträvande och vill stimulera oss till kalla kriget tankar. Men de flesta av oss, omskrivna eller inte, är tacksamma för det jobb Skipper gjort för den marina debatten!

Skipper är nu så pass etablerad att han med stort förtroende kan ta debatten även i offentlighet utan att riskera bli bortsorterad för att han ”bara” är örlogskapten. Skipper har jobbat upp den respekt han behöver och förtjänar, nu är det bara önska lycka till och hoppas genomslagskraften blir ännu större!

Jag hoppas att Skippers offentliggörande nu möts med respekt från företrädare och kollegor inom Försvarmakten, och inte döms för att ibland vågat vara obekväm och ärlig. Jag är tämligen övertygad att han kommer få den reaktion han förtjänar, såsom ryggdunkande kollegor, beröm från chefer och en och annan politiker som skruvar lite på sig.

Avslutningsvis

Skipper, du är en krigare! Ditt vapen har varit det skrivna ordet med en till synes outtömlig arsenal. Ditt vapen har i det här fallet haft stor påverkan på debatten om vårt försvar i allmänhet, och vår marin i synnerhet. Vi är många som hoppas du fortsätter vara en lika aktiv debattör, opinionsbildare och utbildare som du hittills varit. Fortsätt med din spetsiga och konstruktiva argumentation i kriget för en bättre marin! Men det vet jag att du gör Niklas, sjökrigare som du är!

En flottist krigar ju normalt inte i sydväst, vilket Skipper syns göra. Men är du en lika duglig krigare i båtmössa finns det ju hopp om vår försvarsförmåga…

Tack Niklas för ditt viktiga bidrag till den marina debatten!

/SeaBear

(Jag har förstått att du också fått äran att bli fartygschef, Grattis! Har dessvärre ingen egen båt, men ställer gärna upp som rotepuling i debatten )

24 augusti 2014

Försvarsdebatten kliver fram ur skuggorna, så även Skipper



Med anledning av att Ukraina i dag firar landets självständighetsdag efter Sovjetunionens fall så skriver jag en debattartikel tillsammans med mina goda vänner Carl ”Wiseman” Bergqvist och Johan Wiktorin på DN debatt (söndag 24/8). Ett debattinlägg som ska betraktas i skenet av att Ryssland annekterat delar av Ukraina och hotar sina grannar. Vi hoppas att artikeln ska bidra till eftertanke i den försvars- och säkerhetspolitiska debatten och ger dessutom ett antal förslag på konkreta åtgärder som vi anser bör genomföras snarast för att återskapa trovärdigheten för svensk försvars- och säkerhetspolitik.

Men för min egen del så innebär debattinlägget även att jag efter noggrant övervägande efter fyra år av bloggande under pseudonym, har fattat ett beslut att skriva under debattartikeln i DN med både namn och bild. Ett beslut som jag tog tidigt i somras när idén om att vi skulle skriva detta tillsammans började konkretiseras. Således kan därmed även fyra års spekulationer runt vem som ligger bakom den här bloggen nu läggas till handlingarna.

Att skriva under pseudonym har definitivt haft sina förtjänster. Jag har sedan starten av denna blogg publicerat cirka 550 blogginlägg, inklusive ett antal eminenta gästinlägg. Totalt har 1,7 miljoner besök registrerats till dags datum. Jag är övertygad om att det har varit av godo att dessa inlägg i den allt mer intensiva försvarsdebatten har värderats för sitt innehåll i stället för att värderats mot vem som har varit författare. I dag har den förtjänsten i stort sett spelat ut sin roll då bloggen numera är etablerad och besöksstatistiken under vissa dagar uppgår till 10.000 besökare per dag. Grunden är därmed lagd och bloggen har utvecklats till en bra plattform för fortsatt debatt där media och politiker numera är frekventa besökare.

En annan aspekt som i dag utgör ett incitament för att gå ut i offentlighetens ljus är att acceptansen för att som försvarsmaktsanställd tycka till i frågor om just försvaret har förändrats till det bättre under de senaste åren. Det beror till stor del på en positiv attitydförändring hos chefer i Försvarsmakten, även om det enligt mina källor tyvärr fortfarande finns en del skrämmande exempel kvar. Ska man nämna någon enskild individ som gått i spetsen för att ledstjärnan ÖRA (Öppenhet, Resultat, Ansvar) har omsatts till praktiskt handlande så är det informationsdirektör Erik Lagersten. Han har alltid uppmuntrat till debatt och försvarsbloggande även om vi långt i från alltid har varit överens i sakfrågorna.

Men har det då funnits några problem med att uttrycka sin åsikt som anställd i Försvarsmakten, eller är det bara grundlösa påståenden? Ja, det finns flera exempel på att det tidigare har varit problematiskt. För 10 år sedan skrev ett antal officerare en debattartikel i Dagens Nyheter om bristen på visioner samt felaktig hantering av materielanskaffningen. Något som då renderade i följande ställningstagande när en general skrev till en annan.

"Man kan ju inte 'sparka' dem men jag erkänner att jag personligen tycker att de ska överväga sitt ansvar?"  
 
Reaktionerna från de berörda officerarna som skrev debattinlägget lät dock inte vänta på sig.
- Jag är oerhört frustrerad och störd och jävligt irriterad över att någon kan ifrågasätta min lojalitet. En god soldat anmäler om något inte är som det ska och det är vad jag har gjort, säger Emanuelson. 
Han säger också att det blivit mycket lägre i tak inom försvaret i dag. Och han får medhåll av Gustaf Welin, generallöjtnant och tidigare militärbefälhavare i gamla milo Syd.
- Det var betydligt högre i tak tidigare, de verkar nästan desperata, säger Welin.
- Efter denna händelse så har det mest varit pensionerade officerare som har varit aktiva i debatten av begripliga skäl.

Att det därefter mest har varit pensionerade officerare som tagit bladet från munnen har vi fått många bevis för. Men det är å andra sidan bättre att pensionärerna tycker till än att ingen gör det. År 2007 skrev sex pensionerade marinchefer ett brev till företrädarna för alliansregeringen där de varnade regeringen för att omvärldsläget snabbt skulle kunna förändras, och därmed att regeringens valda väg med underfinansiering skulle kunna riskera rikets säkerhet. När man läser artikeln i dag inser man att alla deras farhågor har slagit in.

En tredje och nog så viktig anledning till mitt beslut är att jag varit begränsad till att använda min egen blogg för att föra fram mina synpunkter på sakernas tillstånd. Ett exempel på vad man inte kan göra som anonym skribent är att skriva debattartiklar i Dagens Nyheter och på andra etablerade debattplatser, vilket givetvis ger en helt annan spridning än vad denna blogg kan erbjuda. Jag har även fått andra erbjudanden som jag fått tacka nej till p.g.a. att jag skrivit anonymt.


Men vad har varit drivkraften för mitt skrivande är det säkert många som undrar?

När jag startade bloggen en oktoberkväll 2010 så var det framför allt för att jag inte kände igen mig i de beskrivningar av försvaret som förmedlades från politisk sida, och inte heller från Försvarsmaktens då mycket centraliserade kommunikationskanaler. Det fanns då ett mindre antal fristående försvarsbloggar, då som nu med Wiseman i spetsen, dock utan samma genomslagskraft som i dag. Det jag saknade då var någon som belyste de rent marina frågorna men även de allmänna frågorna ur ett marint perspektiv. Men varför vänta på att någon annan ska göra jobbet när man kan göra det själv, och därmed var denna blogg född.

En annan drivkraft har varit att jag haft mycket svårt att förlika mig med det faktum att det nationella försvaret mer eller mindre försvann ut med badvattnet i samband med försvarsbesluten 2000 och 2004 och att det inträdde någon typ av ”groupthink” där man inom stora delar av Försvarsmakten var överens om att det försvar vi hade var fullkomligt odugligt. Dåvarande ÖB Håkan Syrén uttalade att allt nu skulle ställas om mot att kunna verka internationellt, d.v.s bedriva polisiär verksamhet utanför Sveriges gränser, och att det enda rätta. Det som inte passade in i det nya internationella försvaret skulle bort. Det här innebar att alla försvarsgrenar och förband tvingades att hitta nya identiteter och roller i syfte att motivera sin existens.

Jag har alltid haft svårt att förlika mig med tanken att ett försvar i första hand ska anpassas för att kunna verka på andra platser än i Sverige? Redan 2004 var jag av uppfattningen att denna omställning skulle komma att bli förödande för vår försvarsförmåga. För att ta ett exempel ur verkligheten så lade man inom Marinen flera år tid och kraft på att korvetter skulle bestyckas med tunga kulsprutor i syfte att kunna verka mot pirater och terrorister. Det var i sak kanske inte fel där och då, men problemet var att man samtidigt glömde bort oerhört många andra saker som utgör grunden för att kunna möta en kvalificerad högteknologisk motståndare. Att via bloggen påtala vikten av att Försvarsmaktens existens och dimensionering borde grundas på just förmåga till kvalificerad väpnad strid har därmed varit en av de stora drivkrafterna. I dag har jag det tveksamma nöjet att konstatera att min oro för 10 år sedan var högst befogad, för nu ropar ånyo alla efter det nationella försvaret p.g.a. det kraftfullt försämrade omvärldsläget. Det positiva i sammanhanget är att Försvarsmaktens personal på alla nivåer nu gör stora insatser för att återta denna förmåga.

En tredje drivkraft har varit att syna våra politikers spelkort och därmed också syna den i mina ögon mycket ihåliga försvarspolitiken som i praktiken enbart baseras på prat om satsningar men inte så mycket mer. Man vill helt enkelt inte betala för vad ett trovärdigt försvar kostar. En aspekt som allt för sällan belyses i sammanhanget är situationen för Försvarsmaktens personal som ständigt har stått, och i vissa fall fortfarande står inför nedläggningshot och minskade resurser. I stort sett varje år drabbas dessutom förbanden av ekonomiska reduceringar p.g.a. den politiska underfinansieringen, vilket innebär minskad övningsverksamhet. 

Alla anställda som under många år har, och fortsätter kämpa i denna motvind förtjänar nu att få några positiva nyheter som innebär att trovärdigheten för vårt försvar kan återuppbyggas i stället för fortsatta reduceringar likt det senaste dråpslaget regeringsbeslut 5 (RB5) från 2013. Officersförbundet gör ett mycket bra jobb för att lyfta just dessa frågor, men får ofta jobba i hård motvind.

Det positiva i sammanhanget är dock att försvarsdebatten i dag är mer levande än någonsin och den får gehör i riksmedia. Försvarsfrågan har även kommit upp på den politiska agendapå ett helt annat sätt jämfört med tidigare. Att försvarspolitiken har blivit en valfråga står numera också klart.  I officerstidningen 2008 skrev Överste Ulf Henricsson en artikel där han efterlyste en mer levande försvarsdebatt. Rubriken till hans artikel är Var tog alla uppkäftiga majorer vägen”.  Jag tror mig veta att de uppkäftiga majorerna är på väg tillbaka, nu i sällskap med en och annan uppkäftig örlogskapten också.

/ Niklas